År 1980 var Midge Ure kanske Storbritanniens hårdast arbetande artist. Frontfigur i Ultravox, låtskrivare i Visage och turnerande gitarrist i Thin Lizzy. Samtidigt. Den nu 71-årige new wave-ikonen är ute på en turné som summerar hela livsverket. Catalogue: The Hits nådde Slagthusets Teater i Malmö i tisdags. Anton Lindskog var på plats.
År 1980 var ”Här är ditt liv” ett av SVTs mest populära program. Och kvällens upplägg, framför en sittande publik på Slagthusets Teater påminner något mer om ett avsnitt av ”Här är ditt liv” än om en regelrätt hitkavalkad. Givetvis blir det hits – alla obligatoriska hits betas av när rösten bakom Ultravox storhetstid är på besök. Men vi får också mycket annat. Bland annat en, kanske inte jättenödvändig cover på instrumentalbluesen ”Supernatural” (av John Mayall & The Bluesbreaker), under förevändningen att det var en låt han ofta lyssnade på när lärde sig spela gitarr som ung arbetargrabb i Glasgow.
Kvällens genomgång av Midge Ures artistliv inleds från (nästan) början. ”Marching Men” blir en dramatiskt storslagen öppning. Ursprungligen utgiven 1978 av Rich Kids, det kortlivade postpunkbandet i vilket en ung Ure spelade tillsammans med bland annat före detta Sex Pistols-basisten Glen Matlock och blivande Visage-kollagan Rusty Egan.
Rich Kids var inte hans första band men här märker vi av experimentlustan och intresset för synthens ljudmässiga möjligheter som kom att utmärka de mer framgångsrika band han senare var med i. Och det låter fortfarande väldigt bra. Inramningen, med åldermannen i mitten av den stilrent upplysta scenen flankerad av sitt tre man starka kompband, är mycket effektfull. Till min glädje har även Billy Currys elfiol letat sig in i årets sättning.
Framme vid kvällens andra nummer ”Passing Strangers” har vi nått det elektroniskt drivna new wave-sound som utmärker Ultravox verkliga storhetstid (albumet Vienna från 1980). Nästföljande ”If I Was” får representera Ures fortsatta resa mot och bortom arenastorlek. Omkring den här tiden var han en viktig aktör bakom Live Aid.
Men om allt han vidrörde blev till guld under 80-talet rådde närmast det omvända under 90-talet. Något som vi påminns om under ett passage med den rätt menlösa, gaeliskt inspirerade, folkrock han ägnade sig åt när new wave betraktades som hopplöst ute.
Huvudpersonen ser själv inte ut att vara en dag yngre än sina 71 men är i bra form. Framför allt tycks Ultravox mycket framgångsrika återkomst till livescenerna under 2000-talet ha återvitaliserat honom. Rösten – en av 80-talets mest utmärkande – är ännu välbevarad.
Besökarnas medelålder är som väntat hög. Uppskattningsvis har många hängt med sedan storhetstiden. Själv påstår den sympatiskt blygsamme huvudpersonen att hälften av de som kommer till hans konserter är medsläpade makar som bara väntar på att det ska ta slut och inte känner igen mer än två låtar.
Frågan är om något ikväll låter bättre än just de två låtarna. Vackra ”Vienna” är fortfarande ett lika starkt möte mellan tidlös popmusik och avantgarde. Visage-hiten ”Fade To Grey” borde inte borde kunna låta så här cool och futuristisk idag 45 år senare.
I övrigt är det Ultravox-materialet som står sig starkast. ”Sleepwalk” är både suggestiv och catchig och otippade ”Your Name (Has Slipped My Mind Again)” blir en fin parentes. Partiet där oemotståndligt medryckande ”Love’s Great Adventure” glider in i en vackert storslagen ”Hymn” hör bland höjdpunkterna. Otroligt malplacerad i sammanhanget är den gubbiga versionen av ”The Boys Are Back In Town” som följer. Inslaget med Thin Lizzys mest uttjatade låt känns dessutom historierevisionistiskt, då den skrevs långt innan Ure (ytterst kortvarigt) anslöt till det bandets livesättning.
Undantaget de få skönhetsfläckarna är det en fin, värdig hyllning till Midge Ures livsverk. En man som har skrivit pophistoria och sedan förlorat allt för att åter resa sig på nytt. Höga berg och djupa dalar. Lite som livet självt.
