Det är mycket Bob Dylan nu. Medan James Mangolds biografi A Complete Unknown rullar på vita duken sätts den irländske dramatikern Conor McPhersons Dylan-musikal Girl from the North Country (2017) upp på Hipp i Malmö i svensk översättning under namnet Flickan från landet i norr i regi av Martin Rosengardten. Ett levande porträtt över ett sargat Minnesota under trettiotalets depression i svallvågorna efter Wall Street-kraschen.
Så fort jag snubblat in på Hipp stöter jag på Thomas Wiehe (Första Förband, Moccers, Staffan Westerberg) som inte bara tolkar och föreläser om Bob Dylan tillsammans med Lars “Ferne” Fernebring (Risken Finns, Svenska Musikrörelsen) lite då och då. Ikväll är han även här i egenskap av lillebror. Med album som De ensligas allé (1982) och samarbeten med Totta Näslund på Dylan (2006) och Ebba Forsberg på Dylan på svenska (2007) är storebror Mikael Wiehe Sveriges främste Dylan-översättare.
Även den här gången är det han som har översatt sångerna, medan Jonas Brun översatt librettot. Ett tilltag som placerar Flickan från landet i norr i rakt nedstigande led från Hoola Bandoola Band-musikalerna Sture Starring Story (1975) och Kaninerna på Navarone (1976), arbetarförfattaren Mary Anderssons Dåliga mänskor (1999) och Skånes Dansteaters dramatisering av albumet Sånger från en inställd skillsmässa (2009/2015).
Musikalen utspelar sig hösten 1934 på ett nedgånget och skuldsatt pensionat i Bob Dylans födelsestad Duluth som när som helst hotas att bli omhändertaget av banken. Där bor pensionatföreståndare Nick Laine (Reuben Sallmander) tillsammans med sin dementa fru Elisabeth (Mari Götesdotter), älskarinnan Mrs Nielsen (Anna Thiam), den strulige sonen Gene (Martin Hendrikse) med författarambitioner och hans svarta adoptivdotter Marianne (Leila Ljung) som är höggravid med en okänd man som dragit till sjöss och nästan tvingas giftas bort med den åldersstigne skomakaren Mr Perry (Hans-Peter Edh).
Duluth är en förfallen hamstad utan något av värde kvar och förutom Doktor Walker (Michael Jansson) som förser sällskapet med mediciner är de som besöker pensionatet antingen bara på genomresa eller på flykt från sitt förflutna. Den gnidne pastor Reverend Marlowe (Tobias Borvin) är handelsresande i böner och biblar. Boxaren Joe Scott (Martin Henriksson-Urech) har likt Rubin “Hurricane” Carter suttit i fängelse för ett mord han inte begått. Affärsmannen Francis Burke (Aksel Morisse) har kommit till bygden för att driva in en skuld med sin läkemedelsberoende fru (Katarina Lundgren-Hugg) och deras son Elias (Viktor Björkberg) som har en funktionsvariation. Genes fling Kate (Tehilla Blad) kommer bara dit för att säga att hon ska ta en greyhoundbus till Boston. Någon annan har redan friat.
En gripande berättelse om ett litet samhälle präglat av fattigdom, elände och krossade drömmar. Det enda hoppet är att hitta en utväg därifrån, om inte i livet så åtminstone efteråt. Med Bob Dylans sånger, med fokus på sjuttio- och åttiotalet, inlindade i det hela andas föreställningen ändå värme. Men det är ingen traditionell jukeboxmusikal. Låttexterna är sällan repliker eller för ens handlingen framåt, utan är snarare valda för att spegla, associera och fördjupa. Små kommentarer som ger en ny dimension till pjäsen.
Tillsammans med pianisten och kapellmästaren Oscar Johansson, gitarristen Sara Danielson, kontrabasisten Hilda Nordkvist och multiinstrumentalisten Samuel Lundström på fioler, mandoliner och tramporgel får sångerna en tidlös dräkt av själfullt gospeldränkt americana. Pastor Tobias Borvin sitter in på lite trummor, andra fyller i med diverse slagverk och munspel. Alla sjunger. Ibland som solister, ibland i en enda fyllig gospelkör.
“Ett långsamt tåg” (“Slow Train”) doftar Tom Waits, “Hurricane” exploderar, “Duquesne-tåget visslar” (“Duquesne Whistle”) blir en dramatisk begravningsgospel och “Señor (Tales of Yankee Power)” landar i ett avskalat, gåshudsframkallande vemod. Leila sjunger en vilset reflekterande “I mitt hjärta har du alltid plats” (“Tight Connection to My Heart (Has Anyone Seen My Love?)”, Katarina Lundgren Hugg blir en visproggig Kisa Magnusson i “En snygging som du” (“Sweetheart Like You”), Mari Götesdotter påminner om Ebba Forsberg i socialeposet “Som en hemlös hund” (“Like a Rolling Stone”) och begravningshymnen “För evigt ung” (“Forever Young”) och i det Björn Afzelius-flirtande titelspåret “Flickan från landet i norr” (“Girl from the North Country”) får en förtrolig Sara Danielson ta steget ut i rampljuset till eget porlande gitarrplock. Allra starkast är det dock när Gene (Martin Hendrikse) och Kate (Tehilla Blad) hittar tillbaka i en ömt dröjande “Vill ha dig” (“I Want You”) tills de kommer på att livet faktiskt ser annorlunda ut.
För livet är inte riktigt som de hade hoppats på. Inte för någon. Drömmarna visar vägen men det finns inget skyddsnät för människor som dessa. Någon måste gifta sig med någon annan för trygghetens skull, någon måste sona någon annans brott och någon måste ge sig av. Och någon måste gå ner sig i sjön på thanksgiving. Skitstormen går och till slut hinner bronkiten ifatt. Men det är okej, man kan ju alltid supa ihjäl sig. Eller åtminstone sjunga om det.
