Ghost Funk Orchestra är New York-bandet med det kanske mest beskrivande namnet den här sidan Rage Against the Machine. Men i söndags materialiserade sig den en gång spökligt frånvarande orkestern bredvid bandledaren Seth Applebaum på Loppen i Köpenhamn. Men istället för kalla kårar bjöd de på danskt hygge – jordnära och inbjudande som Skivor till kaffet.
Inbitna fans behövde knappast önska låtar då bandet spelade i drygt en timme och kom tillbaka in för extranummer hela två gånger. I sitt smått självförminskande mellansnack (ännu ett inslag som strök skandinaverna medhårs) berättade Applebaum att de förberett en låtlista med material från hela deras existens. En tillvaro som började som enmansband för över 10 år sedan, för att så småningom snärja in kollaboratörer som Romi O och Megan Mancini. Båda två har blivit medlemmar i livebandet som började ta form efter att Applebaum fått skivkontrakt med Karma Chief Records och gav ut sitt första album A Song For Paul år 2019.
Även Stephen Chen och James Kelly har varit med länge som en del av blåssektionen och tillsammans med vokalisterna är de vana vid att fronta bandet medan Applebaum själv och de andra träder i bakgrunden. Så även på denna turné som är deras första i Europa. Enda skillnaden verkar vara att Camellia Hartman har ersatt Mancini bakom en av mickarna. I USA är de ibland så många som 10 musiker på scenen men jag kan tänka mig att det är en omöjlighet när man ska ut på en lång och dyr turné. Och åtta räcker ju gott och väl för att få det att svänga.
När Karma Chief släppte första LP:n skrev de ”this is a group we truly believe will become a prolific force in the modern psychedelic scene”. Den scenen är om inte borta så åtminstone inte särskilt närvarande i mitt medvetande längre. Redan 2020 skulle Ghost Funk Orchestra egentligen har begett sig ut på sin transatlantiska turné, som blev inställd pga pandemin. Sedan dess har den 60-talsinspirerade blandningen av soul och psychrock tappat momentum, medan andra retrosound från 80- och 90-talen blivit mer gångbara. Jag tänker till exempel på discogruppen L’imperatrice och Numero Groups nuvarande besatthet av emoband. Att ett nytt band i stil med Khruangbin skulle bli lika stora känns orimligt just nu.
Trots det har Ghost Funk Orchestra fortsatt att ge ut musik och sakta men säkert nått en allt större lyssnarkrets. Applebaum säger att han på sätt och vis är glad att det tagit dem så lång tid att komma till Norden och Europa, eftersom de nu har möjlighet för att spela för en större publik än de skulle ha haft för fem år sedan. Och det är faktiskt en hel del som tagit sig till Loppen I det nu utstädade Christiania en söndagskväll. Det är dessutom den första konserten på turnén, som även tar Ghost Funk Orchestra till Stockholm (11/3) och Göteborg (13/3).
Att bandet kommer att fortsätta spela tillsammans är bortom alla tvivel, eftersom de redan har med sig en ny och osläppt låt. Men jag tror att många liksom jag tänkt att detta är ett sällsynt tillfälle att få se gruppen och vem vet om det kommer att vara möjligt för dem att återvända? Det verkar vara flera i publiken som följt bandet under åren, både eftersom medelåldern är högre än vanligt och eftersom de verkar köpa på sig gamla skivor från merchbordet.
Ghost Funk Orchestras senaste album, som de naturligtvis också har med sig, kom ut förra året och heter A Trip to the Moon. Det både låter och ser ut lite som ett soundtrack till en film och när man ser bandet på en scen känns det som att de hade varit perfekta som husband på den hedonistiska klubben i Babylon från 2022. Men egentligen har de hämtat mer inspiration från 60-talets s.k. giallo (italiensk exploitation) och då tänker jag på filmer som La ragazza con la pistola och Col cuore in gola (där skånska Ewa Aulin förresten medverkade).
Vi får höra låtar från alla fyra album, som sagt, och det urplocket som Applebaum har gjort hade absolut kunnat vara en Best of-samling med Ghost Funk Orchestra. I katalogiseringsystemet jag har i min hjärna tillhör de en särskild grupp av artister som blandat soul, funk och rhythm-n-blues med relativt liknande resultat. Jag tänker kanske framför allt på kanadensiska Badge Époque Ensemble, som även de började som enmansband. Men även deras bolagskollegor i Say She She som jag recenserade för två år sedan. Ingen av dem har släppt ett album sedan dess, vilket kanske säger något om intresset för denna typ av musik.
Men jag kan ha helt fel och framför allt protesterar säkert de som troget följer Aquarium Drunkard eller New Commute, som outtröttligt krönikerar det mesta som låter retro. Dock skulle jag säga att få band har samma hit-rate som Ghost Funk Orchestra. Det enda undantaget jag kan komma på är det brittiska kollektivet Sault, som eftersom många år av hemlighetsmakeri äntligen har börjat uppträda live. Och det finns också de som verkar ha kopierat Ghost Funk Orchestras formel rakt av, som t.ex. Project Gemini från England (på Mr. Bongo).
På Loppen ger bandet oss allt en publik kan önska: det är tight, fantastiska musiker och sångare i arrangemang som gör det svårt att stå still. Publiken gungar artigt fram och tillbaka utan våga släppa loss helt – de flesta verkar ha kommit hit framför allt för att lyssna. Och de bjuds på åtskilliga solon på allt från saxofon och trombon till trummor och bas. Det är ingen tvekan om att Ghost Funk Orchestra har mycket att ge både groovemässigt och på ett intellektuellt plan. De ser det som sin revansch för turnén som aldrig blev av och är helt inställda på att bevisa att de är minst lika relevanta som då – trots att de kanske befinner sig i en krympande musikalisk bubbla.
