Den amerikanska singer-songwritern Jason Isbell släpper sitt fjärde soloalbum, utan bandet The 400 Unit – Foxes In The Snow. Efter de senaste årens ambitiösa och mer pompösa elektriska bandarrangemang skalar Isbell av rejält. Inspelningen inkluderar, förutom hans röst, endast en akustisk Martin-gitarr från 1940. Det är ett album inspelat på fem dagar, i en tagning utan överdubbningar – sårbart och kompromisslöst.
Jason Isbell är en av sin generations mest hyllade låtskrivare, främst för sin självutlämnande storytelling inom americana, country och rock. Han slog igenom 2013 med albumet Southeastern och har sedan dess vunnit sex amerikanska Grammys och etablerat sig både som album- och liveartist. På Foxes In The Snow gestaltas kanske den största förändringen i artistens liv, sedan genombrottet för tolv år sedan. Albumet kommer i kölvattnet av skilsmässan från Amanda Shires, hans långvariga partner och bandkollega. Något som har en tydlig prägel texterna, även om han själv har tonat ner idén om att det är ett skilsmässoalbum. Därtill har artisten bytt ut mer eller mindre varenda tand i sin mun. Enligt Isbell själv var det ett måste för att han över huvud taget skulle kunna sjunga igen, en konsekvens av hans långvariga alkoholmissbruk.
Inspelad i oktober 2024 på Electric Lady Studios i New York, är Foxes In The Snow inte bara en återgång till det intima och enkla, det är hans mest avskalade album till dags datum. Isbell rör sig mellan bitterhet och acceptans där hans texter i vanlig ordning är detaljrika och målande, men också direkta utan att vara övertydligt specifika. Jason har aldrig varit någon som sätter filter på sina tankar eller de ord han vill säga. I låten “Gravelweed” sjunger han om hur han önskade han kunde vara arg, fly verkligheten med en flaska billig whisky samt om hur hans melodier med tiden förrått honom, “Now that I lived to see all my melodies betray me / I’m sorry the love songs all mean different things today”.
Albumets styrka ligger i berättandet. Öppningslåten “Bury Me” startar med en a cappella-strof som tar lyssnaren genom välkända Isbell-ämnen som dödlighet och ensamhet. Något som fortsätter i den hjärtknipande “Eileen”, ett spår som gör det svårt att inte känna sig gråtmild. Bland de elva låtarna återfinns några av hans allra starkaste stunder, endast några enstaka svagheter går att peka ut. Även om solokonceptet generellt fungerar, så saknas ibland den dynamiska energin som The 400 Unit erbjuder. Därtill har vissa låtar, som “Crimson & Clay”, en uttoning som känns abrupt och ofärdig. I helheten blir det endast en liten anmärkning, men det känns onödigt slarvigt från en perfektionist som Isbell.
Med Foxes In The Snow fördjupar Jason Isbell sin katalog snarare än att uppfinna sig själv på nytt. Det är ett album som fokuserar på det essentiella – sångerna, texterna och känslorna – utan att gömma sig bakom komplexa arrangemang. Det är en mänsklig skiva med både bearbetade och obearbetade lidelser som visar att Isbell inte låtit pennans udd bli trubbig.
[Southeastern Records, 7 mars]
