“Vi är babianer på parad” sjunger Malmbäckbördige Mattias Blomqvist i en så nyskriven visa att den ännu inte hunnit få ett namn och publiken jublar. Kanske var det inte tänkt så från början men här och nu på Medley i Malmö blir det en hyllning till kvällens andra band Babian. Mattias stillsamma akustiska ballader och Babians djungelvrålande aprock kan tyckas mil ifrån varandra, men inte en kväll som den här.
Med ett smånervigt intryck reflekterar Mattias Blomqvist över livet till avskalat vaggande gitarrplock. Kraschade drömmar, terapi och småstadsångest. Om de svaga som slängs över bron, om farsan som glömt sina arbetarideal och hur det är att leva som statist i en film utan regissör. Eftertänksamma visor med doft av Aguson, Adam Karseland och Tomas Andersson Wij i gränslandet mellan P4 och Nordiska Visskolan i Kungälv.
På sin egen klingande småländska hade intrycket blivit ännu ärligare men det hindrar inte den vaggande “Tar du med mig när jag går?” från att bjuda upp till storslagen allsång i tjusiga stämmor och när han minns mobben i klassrummet i “Storgatan” reser sig håret längs mina armar. Mattias ropas in ännu en gång och fullkomligt överrumplad avslutar han sitt set med Nationalteaterns Bob Dylan-översättning “Men bara om min älskade väntar” (“Tomorrow is a Long Time”) i samfälld allsång. Vi är alla babianer på parad, utan deras coola attribut. Släpp ut apan!
“Hallå världens bästa publik!” ropar sångaren och gitarristen Tobias Allvin (Tummel, Al Vin Al, Klezmer Zahav) när Babian tar över kvällen. Efter den i Babian-mått mätt avskalat soulgrooviga “Vi lär oss så bra” framstår de som en vandrande atombomb i total frenesi. Conny Anderssons (Haket, SvartePan, Conny & Byrackorna) giftiga gitarrslingor är vresigare än någonsin, Christian Norefalks (Haket, SvartePan, Björn Holmdén Är Björnen) lummiga basgångar känns i bröstet och Anders Baecks (Bustups, Tullamore Lads, Mattias Blomqvist) intensiva pukrullningar driver skiten ända in i kaklet. Allt medan Tobias gapiga tenor får dem att framstå som ett övertänt bob hund.
Ren och skär djungelvrålande aprock i ett stimmigt MC5-doftande garagerocklandskap kryddat med soul, punk, reggae, sextiotalspsykedelia, Kinks-riff, surffalsettkörer, dräpande oneliners och galna upptåg. Ivrigt, spralligt och explosivt. Våren har kommit till Malmö och Babian har lika mycket spring i benen som kalvar på grönbete. Varje andetag är en cliffhanger. Tobias hävdar att en spelning på Medley känns som en enda släktträff och allsången står som brukligt som spön i backen i dängor som call and response-dängan “Spela tuff”, ska-boogien “Ta det till domstol” och signaturmelodin “Babian”. Precis som en konsert med Babian ska vara.
Men det här är ingen vanlig Babian-spelning. Efter debutalbumet Fullproppad, listtoppad, livrädd och uppstoppad (2009) och uppföljaren Hälften dör av fetma (2010) var tanken att göra en coverplatta. En kavalkad av otippade låtval i personliga tolkningar och översättningar. Men någonstans rann det hela ut i sanden på grund av rättighetsskäl och slutade med fem digitala singlar på YouTube. Men ikväll är det dags igen. I mitten av kvällens spelning stämmer Babian upp i ett helt sjok bestående av alla fem tolkningarna.
France Galls yé-yé-dänga “Laisse tomber les filles” blir den sorglösa skilsmässostänkaren “Strunta i tjejerna”, Loves “Seven and seven is” blir en explosivt westernpunkig “Sju plus sju är…” och Bob Marley & the Wailers Haile Selassie-hyllning “War” blir det shufflestökigt upproriska brandtalet “Krig” klädd i dubbiga gitarrer och dubbla trumstockar. Det mest udda låtvalet är när vi går på halvelektronisk svartklubb i Tobias gamla hemstad Kiev till de ukrainska folkpunkarna Vopli Vidopliassovas “Tansi” (“Svartklubb”). Kvällens absoluta höjdpunkt är dock när Jonathan Richman & the Modern Lovers “I’m Straight” förvandlas till telefonsamtalsteaterföreställningen “Jag är sund” kompletterad med melodikor, telefonlurar och allt. Galna upptåg helt enkelt.
“Orkar ni mer? Vi orkar hur mycket som helst!” vrålar Tobias när Babian återvänder till scenen för ett extranummer och stämmer upp i en garagereggaedoftande version av Eddie Cooleys och Otis Blackwells “Fever” (“Feber”) där John Smith och Pocahontas lite babianifieratbyts ut mot Liten Karin och Kung Erik. En personlig tolkning som faktiskt aldrig var tänkt för den tilltänkta coverplattan men som ändå blir ofrånkomlig en kväll som den här.
Efter en sista urladdning med den civilisationskritiska punkdryparen “Tillbaka till djungeln” är kvällen över. En kväll där stillsamma visor och bindgalen aprock är lika naturliga beståndsdelar som franska sextiotalslåtar, ukrainska svartklubbar och etiopiska kejsare. Vi är babianer på parad, utan deras coola attribut. Släpp ut apan!
