Jag har sett Sharon Van Etten live flera gånger och även om det alltid har varit bra har det känts som om något saknats. Varje gång har jag tänkt att detta har potential att vara fantastiskt, men det är som om något har hållit henne tillbaka, hindrat musiken från att verkligen grabba tag och beröra.
Denna kväll på Store Vega hände det äntligen. Det kan finnas flera anledningar till det, men jag misstänker att mycket beror på att Van Etten för första gången har ett band som hon skriver låtar och spelar in med, samt turnerar tillsammans med. Jag får intrycket av att de har fungerat både som en kreativ injektion och en trygg plats där hon vågat utforska nya musikaliska vägar.
Lekfullheten och experimentlustan genomsyrar det nya självbetitlade albumet, Sharon Van Etten & The Attachment Theory, som tveklöst är hennes starkaste hittills – och ett av årets bästa skivsläpp. Här möts rockig postpunk med drömsk syntpop och pulserande new wave. Sången är självsäker och själfull. Texterna pendlar mellan kärlek och ilska, död och trotsig livsglädje. Helheten är förbluffande imponerande: inte ett enda svagt spår, ingen antydan till utfyllnad.
Den energi och dynamik som uppenbarligen infann sig i studion tar Van Etten och hennes band med sig ut på scenen denna kväll. Ljudbilden är makalös, bandet är rysligt tajt och besitter förmågan att bygga upp en intensiv stämning och nästan gotisk atmosfär. Sångerskan själv känns mer närvarande än någonsin och får äntligen utrymme att visa hela sitt register – från ett expressivt scenspråk till en mångfasetterad röst och ett passionerat gitarrspel.
Till min förtjusning hinns nästan alla låtar från det nysläppta albumet med, tillsammans med några gamla favoriter, såsom ”Seventeen” och ”Every Time the Sun Comes Up”. Vi bjuds även på en hyllning till David Lynch och en nystajlad Joan Jett-frisyr. Flera gånger under kvällen går mina tankar till akter som The Cure, Siouxsie and the Banshees, Depeche Mode och Blondie – band som Sharon van Etten själv nämnt som förebilder. Det finns något befriande i hennes ohämmade 1980-talsflört, särskilt i en tid då många andra tycks ha fastnat i en ofta ironisk 1990-talsnostalgi, med tillhörande tröttsam retroestetik.
Men kanske uppskattar jag allra mest Sharon van Ettens oförställda scenglädje och värme. Hon verkar genuint tacksam för publikens gensvar. När hon kommenterar läget i USA och den utsatthet som många amerikaner nu känner, i en tid där deras rättigheter och existensberättigande hotas, möts hon av applåder som aldrig vill ta slut. Och för ett ögonblick känns det som om vi förenas i något som är ännu större än musiken. Det är faktiskt ganska mäktigt.
