Precis som de senaste åren har HYMN pausat formatet Månadens PS under vintermånaderna, men vi har naturligtvis knåpat ihop ett gäng snabbrecensioner av sånt som släppts under vintern. Här är Vinterns PS!
Sharon Van Etten & The Attachment Theory – s/t
POSTPUNKPOP Sharon Van Etten har blivit med band. Och hon har blivit postpunk. Här går musik och estetik hand i hand, synthpoppiga ljudlandskap och ett mörker värdigt en modern Siouxsie Sioux omgärdar albumet. Samtidigt har det kvaliteter som gör sig lika väl på en arena som en mindre gothklubb. Stora melodier och starka refränger med andra ord. Lyssna tex på ”Idiot Box” och försök att sitta still. Skivan har också ett otroligt vackert avslut med två enastående ballader som verkligen bevisar att Van Etten är en av vår tids bästa sångerskor. 8/10
Billy F Gibbons – Crusing with Billy F Gibbons
ROCK ZZ Tops frontman, Billy F Gibbons, fortsätter sin solokarriär parallellt med sitt ikoniska band. Däremot låter det exakt som ZZ Top: samma träskblues, samma skitiga gitarr och samma medryckande Texas-groove. Cruising with Billy F Gibbons låter som ZZ Top när de är som bäst, speciellt under en snabb cover av den gamla blueslåten ”Rollin’ and Tumblin'”. Gubbrock till 100%! 8/10
AJJ – Good Luck Everybody (demos)
RETRO Det är skitigt, det är udda, det är fräckt. Det låter som en LSD-påverkad 60-talsskiva. Det är retro när retro är smutsigt, vågat och helt lysande! Senaste EP:n av AJJ är modern och fräsch demosamling med starka influenser från forna dagar. Detta är en fantastisk retro indie-skiva som öppnar nya dörrar. Det är helt enkelt bra – riktigt bra! 8/10
Reverend Peyton’s Big Damn Band – Honeysuckle
COUNTRYBLUES Trion Reverend Peyton’s Big Damn Band står med ena foten i den djupa musikaliska traditionen av gospel, country och blues, och med andra foten ständigt på språng. Kända för sina många spelningar, sitt stora extremt välskötta svarta skägg, sina olika stränginstrument, tvättbräda och trummor är Payton med sitt band lika underhållande att beskåda som att lyssna på. Det är raspigt och skitigt, aningen svårlyssnat men det känns som man är med dem på en gammal träveranda när de kör sin egna bluesstil. 6/10
The Rumjacks – Dead Anthems
PUNK Australienska irländska punkbandet The Rumjacks senaste energiknippe gästas av ikonerna Dropkick Murphy, med det är tydligt att bandet kan stå på egna ben i den keltiska punken. Många har hört den nyklassiska ”An Irish Pub Song” från debuten 2010, men nu, sex skivor, nya medlemmar och 15 år senare, är de snabbare, aggressivare och mer keltiska än någonsin. 8/10
Bluesblocket – Potatismos & skandinavisk blues
BLUES Fyrtiofem år efter framväxten ur spillrorna av lundaproggpunkarna Fiendens Musik släpper bluesgubbarna i Bluesblocket sitt tredje album. Lite lagom lallande laidback potatismosstompig penionärsblues utan andra pretentioner än att spela blues och se Rolf Lassgård på TV. Gärna ihop med hedersmedlemmen Russ Cottee (Blues Spiders, The 251s). Världens bästa äldrevård med dagliga doser av Peps Persson, Sven Zetterberg, Jimmy Reed, Elmore James och Troels Jensen. Lagom många toner, inte mycket därutöver, frånsett det akustiska i Mickey Jupps “Min dagliga dos (av blues)” och Bosse Nilssons flygande klarinett i “Skaka loss”. 5/10
Lilla Krogen Band – Smuts från Viskan
NYA VÅGEN Efter fyra års väntan är rockkollektivet Lilla Krogen Band tillbaka med uppföljaren till sitt enastående debutalbum. Med rötterna i Gatans Lag fortsätter Borås svar på E Street Band klä diskbänksromantiska rännstensskildringar bland kinamat, krossat glas, loskor och blod på fel sida av stan i brusande elorglar, bongotrummor och blödande saxofoner. Även om sångerna inte klistrar sig fullt lika hårt fast i skallen som “Pizzeria Galaxy”, “Pisseberget” och “Stora Bro” berättas det ärligt om ett hårt liv i Borås mellan den missade hyran, poliseskorten, pokermaskinen, psykakuten och söndagsölen. Smutsen som rinner i Viskan är hälften blod, hälften sprit – resten blannevann. 8/10
Caballo con Leche – Vriden tarm
HÄSTROCK I tio år har malmösextetten Caballo con Leche bjudit på lekfullt dåraktig hästrock på bredaste skånska med doft av bob hund, Sista Bossen och Kal P Dal. På fjärde släppet Vriden tarm sansar de sig en smula och låter episka gitarrer och filmiska synthslingor mötas av fågelkvitter, trädsus och souldränkt psykedelia. Extra grädde helt enkelt. Empatiska epos av brutna mönster, samvetskval, kosmiska lik, egna bojors straff och lögner att binda upp framtiden på. En ocean av inre frid mitt i all kalabalik. Tio år av galna upptåg, fortsätt vara bra! 9/10
Alex Fridell – Ulla, farväl
VISROCK Efter flera decennier i Helsingborg är visrockaren Alex Fridell fortfarande en rastlös själ. På femte albumet kuskar han vinddrivet mellan Albanos järnvägsspår, Dalslands hammarslag, festivalerna i Tokalynga, medeltida kyrkor, mörkaste Småland och Yeah-kollektivet på Lidingö. Men rötterna är starka och fullkomligt skriker tidig Ulf Lundell, lekfullt omgärdat av mandoliner, saxofoner, trumpeter, dragspel och brutna taktarter. Fria Springsteen-tolkningar, självbiografiska betraktelser och lika mycket som “Statarsjäl” kunde varit en medeltida ballad är den en lillebror till Lundells “Herrarna”. 6/10
Triss D’ess – Triss D’ess
VIS-FUSION Efter diverse plattor i eget namn har falkenbergaren Andreas Lång gått in i söndrumska Studio Småstad med sin akustiska trio Triss D’ess för att spela in en hel platta rakt upp och ner på en enda dag. Egen lyrik samsas med tonsättningar av Karin Boye, Erik Lindegren och Dan Andersson i en brokig eklekticism av visa, fusion, funk, reggae och psykedelia. Det pretentiösa och teatrala möter det organiskt lekfulla tills alla sanningar bytts ut mot sådant som var otänkbart förut. Smygande, gåtfullt och poetiskt. Bruten horisont, verklighet och kärna med en doft av syren. Rakt upp och ner. 7/10
Hjelle & Ormarna – Jag kommer efter på jobbet
LASERBOOGIE I femton år har Andreas “Hjelle” Hjelmér varit en institution i den skånska rockmyllan med sin skitta loserboogie i band som Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och Löparna. Sjätte plattan i eget namn är inget undantag där butter arbetarromantik, gott ölsinne och okonstlade oneliners möts av countrygospel, souldrypare, punk, akustiska ballader och ett visst mått ödmjukhet. Försenade förlåt, dödstankar och knegardängor om sömnbrist, svek och att varje dag tvingas sälja sin själ likt blueslegenden Tommy Johnson. Starkast är den uppgivna livsgrubblarballaden “Allting vänder”. 7/10
Jacob Sundberg – Inte obekant
VISA När den gotlandsbördige malmöiten Jacob Sundberg inte blandar drinkar på Sunkens Taverna, lever rövare på Visklubben Röven eller håller sitt prästerliga stånd i Pastorn är lös framför han sina detaljrika och humoristiska vardagsbetraktelser på egen hand. Den här gången lika varsamt som lekfullt omgiven av stråkar, dragspel, klockspel, munspel och nylongitarrer. Om a-sidans flanörfilosofiska livsgrubblare “Inte obekant” doftar Dan Viktor och David Shutrick bygger b-sidans Vasas Flora & Fauna-karikatyr “Om jag far till Andalusien, igen” snarare på samma komik som farsans Smaklösa. Underfundiga tungvrickningar i osökt avspändhet. 8/10
Mohlavyr & Michael Horvath – Alltidheten
AVANTPOP Om den örebrobaserade mångkonstnären Mohlavyrs förra album Kära kropp (2020) var en konstutställning om kroppskomplex är hennes fjärde album snarare en diktsamling om ensamhet i samarbete med scenpoeten Michael Horvath. Med en gemensam avsky mot förenklade standardlösningar och klämkäcka budskap varvas avskalad Frida Hyvönen-avantgardistisk pianopop med ordekvilibristiska tungvrickargrubblerier. Intim, storslagen, innerlig och karg melankoli om vartannat. Om känslan av söndersmulat knäckebröd, blå bananer, gul isoleringstejp, indragna busslinjer och strumpor med hål i. Den tomma, kalla, ensamma Alltidheten. 9/10
Division 7 – Hundhuvudet rullar: Live på Pustervik
INDIEPOP Även om Division 7 kommer från Stockholm för deras nerviga indiepop snarare tankarna till Göteborg. Allra mest när de varvar låtar från sin samlade diskografi på ett svettigt Pustervik där allsången står som spön i backen, hundhuvudena rullar och gästerna löser av varandra i en stormande, euforisk helkväll. Blödande saxofoner, laddade trumpetfanfarer, febriga gitarrväggar och tio minuter långa monumentalverk. När stadens son Glenn Udéhn axlar Bromanders roll i duetten “I detta paradis” är Division 7 helt enkelt ett med Göteborg. En stadstorsk från Majorna. 8/10
Sjuk Hus – Sjukt hus
INDIE Ärkegöteborgaren Marcus Berggren må mest ha gjort sig ett namn som komiker men med Doris Discotheque, Haralds Hjältar och ett antal soloplattor i ryggen har han sysslat minst lika mycket med musik. Tillsammans med lite löst folk från The Alfas, Majvi och Laktoz dyker han nu även upp med garageskramliga Sjuk Hus. Albumdebuten Sjukt hus kryllar av nihilistiskt osnuten smutsindie någonstans i gränslandet mellan Gula Blend, Pascal och Knivderby kryddat med vackra fagottslingor, falsettsång, poddklipp och referenser till Jakob Hellman och gamla McDonald’s-jinglar. Ett band som samlar på knivar och luktar förråd. 7/10
Harlem – Cage
SYNTH Att Stockholmsbaserade Harlem tagit sitt namn efter en låt av Suicide ger en bra indikation om hur det låter. Bandmedlemmarna Martin och Johan känns sedan tidigare igen från Rockmonster. Harlem är den elektroniska fortsättningen på deras gamla band. Andra albumet Cage bjuder på en ännu skitigare, funkigare och mer svängigare blandning av EBM, kraut och proto-techno än vad den imponerande debuten Bait gjorde för snart fyra år sedan. 8/10
Majestoluxe – Wretched Conditions
SYNTH Bakom namnet Majestoluxe står Conny Fornbäck som, sedan debuten med projektet 2019, profilerat sig som en av de verkligt intressant spelarna inom Sveriges alternativa elektroniska musikscen. På nya albumet Wretched Conditions för han vidare den egensinniga hybriden av EBM och minimal techno som ger vissa associationer till vad Nitzer Ebb gjorde omkring Belief. Det lyfter ytterligare från gästspelen från bland annat Emmon och aux animaux. 7/10
