I slutet av januari i år släppte Henric de la Cour sitt fjärde soloalbum My Bones, My Ashes. Albumet, som är det första på mer än sex år, kommer efter en tid av självrannsakan och pekar både framåt och bakåt i karriären. Igår besökte han Plan B i Malmö.
Vi lärde först känna Henric de la Cour som den långa, spastiska frontfiguren i Yvonne. Med sin starkt Joy Division-inspirerade stil, var Yvonne kanske det svårmodigaste som uppbringades av 90-talets swindiescen. Brainpools antites. Under några år tävlade de mot Kent om att bli Eskilstunas största band. Resten är historia.
Sedan följde några år med Strip Music. Soundet var storslaget och arenaanpassat (trots att de aldrig fick spela i några arenor), märkbart inspirerat av The Cures sena 80-tal. Det avskalade, renodlat elektroniska anslaget på Henric de la Cours första självbetitlade soloalbum från 2011 lär ha kommit till som en reaktion mot allt det storvulna. Och det är som soloartist han på allvar har profilerat sig, såväl musikaliskt som visuellt. Det är även som soloartist han har skrivit sina starkaste låtar.
Plan B är välfyllt när Henric de la Cour går på scen under introt till ”Bones, Ashes”. Det suggestiva, elektroniskt drivna öppningsspåret från nya albumet glider in i välbekanta ”My Machine” innan tempot dras upp med ”Hey You, Hell No”.
Henric är i huvudsak placerad till vänster på scenen och döljer sin karaktäristiska framåtlutade tuppkam med en stor hatt (en likadan som han bär i videon till ”Dead Hank”). Framtoningen är dramatisk och klädsamt sammanbiten. Skräckfilmsestetiken från de tidiga soloåren är pensionerad och ersatt av en mer stilren, Corbijnsk visuell inramning.
Kompbandet rymmer bland annat gamle följeslagaren Richard Lind (tidigare keyboardist i Yvonne) på en central plats bakom synthar och elektronik. Med både gitarr och bas i sättningen blir det lite tyngre och en liten aning mer organiskt. När gitarren får träda fram i nya ”Dread Forever” går tankarna tillbaka till tiden när Henric ännu var med i Eskilstunas svårmodigaste band.
Huvudpersonen själv är i kanske bättre form än någonsin. ”Fisksätras Nosferatu” är en mycket fängslande scenpersonlighet och jag har aldrig hört honom sjunga så bra som ikväll. Allt sitter och de dramatiska poserna används sparsamt men effektivt. När det träffar så känns det. Som när gothpoppiga ”Two Against One” träder fram som den kanske mest självklara a-sidan under Henrics tre decennier långa karriär (möjligtvis med viss konkurrens från första extranumret ”Dracula”). Eller när Abu Neins Erica Li Lundqvist hoppar in som duettpartner för att skänka ytterligare prakt åt vackra ”Grenade”.
Förbandet VEX är framför allt Tobias Kastbergs (The Guilt, Truten m.fl.) skapelse. På scen har hans kreation allt mer antagit formen av ett fyrhövdat electro-/gymnastsällskap med sidekicken Frida Ekerlund på keyboards och bakgrundssång, nya gitarristen Jonas Avertoft (som vi känner igen från Cat Rapes Dog) – och även Tobias bror Pontus ”Punktus” som dyker upp som överenergisk bakgrundsdansare.
VEX går ut med en rivstart. För den som inte delar bröderna Kastbergs bakgrund inom truppgymnastik och maratonlöpning kan energinivån rentav tyckas orimlig. Det är koreograferade danser i knallgula outfits till catchig electropunk – med ballongutdelning, konfettiregn och medalj till publikens bästa dansare. Konceptet och stilblandningen för tankarna till Devo eller den punkiga synthpop som Pete Shelley ägnade sig åt efter att ha lämnat Buzzcocks. Men den färgglada estetiken och DIY-idealen ger ännu starkare associationer till det som brukade kallas electroclash när millenniet var ungt.
Allra bäst blir det när det mörkret tillåts bryta igenom den knallgula fasaden. Som i catchiga ”Hell Is Other People”, oemotståndligt dansanta ”Saboteur” eller fina new wave-numret ”Don’t Change”. I Sveriges alternativa elektroniska scen är VEX en svårslagen stämningshöjare. Ikväll levererar de ett barnkalas för vuxna electropunkare – som går anmärkningsvärt väl ihop med artisten som en gång frontade det allra svårmodigaste swindiebandet.
