Ur högtalarna förklarar en förinspelad Fredrik Lindström vad ordet “skratthora” innebär. Ett ord som (åtminstone enligt egen utsago) stämmer väl in på Emma Knyckare, Sofia Dalén och deras tre (även enligt egen utsago) värdelösa kompisar i hahaha-revyn. Med premiär i Jönköping i slutet av januari är de ute på en rikstäckande turné hela våren med en efterföljande höstsäsong. Själv ser jag föreställningen på Moriskan i Emmas gamla hemstad Malmö.
Likt Helikopterrevyn med Kalle Lind i spetsen är de fast övertygade om att revyformen är som klippt och skuren för dagens TikTok-generation med kort attention span. En massa roligheter staplade på varandra i en enda stor hög. En rolig låt, en monolog och sedan en sketch. Koncentrationen behöver inte hållas uppe längre än tre-fyra minuter åt gången. Man ska inte ens behöva ha koll på Karl Gerhard, Povel Ramel, Svenska Ord eller Galenskaparna & After Shave.
Till programförklaringen En ovanlig, ärlig och musikalisk humorföreställning varvar komikerna Emma Knyckare (Flashback Forever, Årets Mama, Statementfestivalen), Sofia Dalén (Paradrätten, Åkersbergarevyn, Kommunalskratt) och “deras värdelösa kompisar” skådespelaren Lukas Feurst (Folkteatern, Bruksspelet, Åkersbergarevyn), musikern Filip Palmgren (Grandi, Markoolio, Jon Henrik Fjällgren) och regissören och manusförfattaren Robin Muhr (Partaj, Inte OK, Fallet) både högt och lågt. En revy med örat ut mot samtiden.
Diskussioner om vad man får och inte får skratta åt, alliterationsrika sketcher om fast fashion och monologer om väskförbud och Benjamin Ingrossos kuk. Carl Michael Bellman ligger på divanen hos psykologen och drar Bellmanvitsar. Majas Alfabet kommer ut i vuxenversion där A står för “abort” och B står för “baginbox”. En gniden Markoolio, en livlös Irma Lehtosalo och en övertänd Henrik Brandão Jönsson gästar pilotavsnittet av talkshowen Sofias Hörna medan Mikael Persbrandt, Miss Li och Håkan Hellström gör en nyversion av sjuttiotalsbarnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter som osökt för tankarna till när den sistnämnde var med i Nationalteatern. Allra roligaste är det när en Lars Norénskt ångestdrypande födelsedagsmiddag försvinner in i absurdistiska ordlekar inte långt från Robert Brobergs “Väderleksfelprataren”.
Allt ackompanjerat av klara popsånger. Smäktande ballader om Rederiet och den vuxnes frihet att få göra allt man inte fick som barn, urban autotunepop om cockblockerbabysar och käppdanslåtar om den manlige feministen som tar ett jobb på kvinnojouren för att titta på bröst. Rökig nattklubbsjazz, muntrumpeter och scatsolon med den konservativa terrorgruppen Alternativ Jazz För Sverige som kommit för att radikalisera oss medan Sofia förvandlar Frankie Vallis “Can’t Take My Eyes Of You” till att injicera diabetesmedicinen Ozempic som bantningsmetod. Mitt i alltihopa blåser Emma i en blockflöjt. Lite för mycket karaokekänsla blir det dock av att det oftast är playback. Ärligare blir det när Filip sätter sig bakom pianot medan Lukas sjunger avskalat innerligt om hur mycket han önskade att han hade ADHD. Eller åtminstone lite ADD.
Högt blandas med lågt i en osalig röra. Fniss, småskratt, flabb och flabb med applåd. Om vartannat. Som ett TikTok-flöde helt enkelt. Mycket hinns med på 90 minuter men kanske hade svängarna kunnat tas ut ännu mer. Samhällssatiren kunde varit giftigare, ordvändningarna mer krumbuktande och flamset absurdare. Men kul är det. Och när finalnumret inleds i en ordlek värdig hela inledningsscenen ur Galenskaparna & After Shave-filmen Hajen som visste för mycket (1989) är även det behovet mättat. Fniss, småskratt, flabb och flabb med applåd. Precis vad en skratthora vränger ut och in på sig själv för för att åstadkomma.
