Inget band är lika synonymt med Malmös rockhistoria som Wilmer X. Efter 47 år som institution i den skånska rockmyllan är det dags för deras punkigt bluesdoftande rock’n’roll att bli film när Stefan Bergs dokumentär När tiden stannar går upp på vita duken fredag 7 mars. En färgstark skildring över den utveckling ett band och dess hemstad gått igenom under snart ett halvsekel.
Ändå känns det just som att tiden stannat. Så fort jag snubblar in på smygpremiären på Royal i Malmö springer jag på bandets forne basist Stefan Björk (Diamond Dogs, Stefan Sundström, Blanceflor), iklädd en kråsskjorta som han berättar att han införskaffade under sin tid i bandet på åttiotalet. Bandets sångare, gitarrist och huvudsaklige låtskrivare Nisse Hellberg (Lonely Boys, Bo-Dogs) förklarade en gång att de spelar rock i ordets mest trångsynta och traditionella mening. Kanske stämmer det. Men i det här formatet är Malmörockens pionjärer nya färska debutanter.
Det är inget man kan kalla dokumentärfilmaren Stefan Berg. Även om han kläckte ur sig i SVTs Go’kväll att detta skulle vara hans första rockfilm ligger han bakom bland annat Hoola Bandoola Band-roadmovien Progg på väg (1996), Björn Afzelius-filmerna Sjung ingen lovsång (1999) och Tusen bitar (2014), Rolling Stones-rullen Rolling Like a Stone (2005), Ola Salo-porträttet Ola Svensson Superstar (2010) och Eddie Meduza-filmen Eleganten från Vidderna (2010).
Wilmer X hade han dock ingen större relation till innan han började arbeta med filmen för tre år sedan. Förutom det att Nisse, munspelaren Jalle Lorensson (Roxette, Disneyland After Dark, Owe Thörnqvist), basisten Thomas Holst (Kommissarie Roy, Staffan Hellstrand, Johnny & Dom Andra), den forne trumslagaren Jalle Olsson (Buckaroos) och den forne gitarristen Pelle Ossler (Thåström, Svettens Söner, Sällskapet) allesammans medverkar på soundtracket till MFF-rullarna Blådårar (1997) och Blådårar 2 (2001). Själv har han spelat trummor med Great Ad, Åke Octan och Miller Moon.
Enligt Stefan Berg själv är När tiden stannar en hyllning till rockmusikens kraft och magi. I en av filmens allra första scener samlas bandet kring ett matbord på en inflyttningsfest hos Thomas Holst för att både minnas tonårsdrömmar och spinna nya. Hela livet har de följts åt. Från gymnasiet och vidare mot vilda utekvällar, stabila familjeliv och barnbarn. Någon kläcker ur sig att det var värre att vara 45 än 65. Då var man en föredetting, nu är man en legend.
Filmen började spelas in precis i samma veva som Wilmer X gjorde storstilad comeback med Mer för dina pengar (2022). Den första skivan på sjutton år med nytt material. Filmen studsar ideligen mellan då, nu och nästa liv. Liveklipp, intervjuer och djupdykningar i det stora Wilmer-arkivet. Hotellrum, turnébussar, loger, konserter och studiosessioner. Men också mer privata ögonblick. Trummisen Sticky Bomb (Kriminella Gitarrer, Torsson, Buckaroos) går till frisören, Thomas Holst lagar mat, ornitologen Jalle skådar en brednäbbad simsnipa och Nisse och hans fru Suzanne sitter på verandan och utbyter kärleksord. I en annan scen följer vi med hem till den trogna Wilmer-fantasten Madeleine Björnell för att dansa vid grammofonen och spana in hennes gedigna samling.
I tre år har arbetet med filmen pågått, varav två i klipprummet och det är just djupdykningarna i arkivet som är filmens allra största behållning. Recensioner av det självbetitlade debutalbumet (1981), TV-intervjuer i Gig (1988), gyttjebrottningen på omslaget till Primitiv (1998) och kvinnokläderna på omslaget till Silver-EPn (2000). Varvat med otaliga liveklipp. Gamla bortglömda dängor som “Skitig”, “Kärlekens gap” och “Låt mej va” såväl som klassiker som “Teknikens under”, “Den fria världen” och “Hon är ihop med en insekt”. Från svettiga klubblokaler via TV-studior och festivaler för att slutligen landa i en total folkfest på Malmöfestivalen i hällande ösregn inför 25000 åskådare av alla åldrar.
Allra mest rörande är såklart de klipp som går allra längst bakåt i tiden. Som när den fjunige och okysste Klippanpågen Thomas Holst sätter in böcker i hyllorna på sitt första jobb som bibliotekskontorist på biblioteket i Klippan. För att inte tala om när Nisse Hellberg och barndomskompisen Christer Pehrsson hänger i pojkrummet på Limhamn, klär ut sig till Marc Bolan och leker rockstjärnor under namnet Salmiak.
Det är en levande återgivning av historien om Malmörockens främsta chefsideologer. Från starten på Pildamsskolan fredagen den 7 april 1978 i Gustav Vasa-frisyr och träskor och nästan ett halvsekel framåt. Via de allra första inspelningarna på Svenska Popfabriken i Klippan, rock’n’rollmaskineri, hårt festande och svensktoppsplaceringar. Medlemsbyten, genreutsvävningar, framgångar, konflikter, slitningar, psykisk ohälsa, uppbrott, glädje och återuppståndelse. Omgiven av en stad som gått från nedlagda fabriker, bombhål och två uteserveringar till att präglas av nöjesliv, universitet och mångkultur.
Ärligt och uttrycksfullt men inte heller hela bilden. Det är inte hela historien om Wilmer X. Historien utgår från de medlemmar som finns kvar i bandet. Bandledaren Nisse Hellberg, munspelaren Jalle Lorensson, basisten Thomas Holst, trummisen Sticky Bomb och den i Wilmer-mått mätt nyförvärvade gitarristen Janne Lindén (Lankasters, Eddie Meduza). De andra medlemmarna nämns mest i förbifarten. Bandbildaren Clas Rosenberg som drog vidare mot Zal C Riders och Docenterna, Mats Bengtsson som breddade bandets ljudbild med klaviaturer, dulcimer och dragspel och Pelle Ossler som skulle framstå som en fullfjädrad gitarrhjälte i industri- och Europablueskretsar. För att bara nämna några. Var fanns de intervjuerna?
Inte heller ett ord om syskonbanden Torsson, Buckaroos och Gyllene Tider-samarbetet Lonely Boys. Eller om samarbetena med Peps Persson, Louise Hoffsten och Los Angeles-baserade Carla Olson. Eller om Cirkus Broadway-turnén, Cornelis Vreeswijk-tributen och försöken att erövra den internationella marknaden med engelskspråkiga Downward Bound (1986), Not Glamorous (1987) och Snakeshow (1994).
Men att klämma in 47 år av malmöitisk rockhistoria på 95 minuter film kräver sitt sållande. Allt får helt enkelt inte plats. När jag lämnar lokalen efter att regissören Stefan Berg, producenten Jonas Pedersen Hardebrant och de fem nuvarande medlemmarna i Wilmer X sagt några ord från scen är det med en känsla av välbehag. Det är en trevlig film, ett levande porträtt av det band som enskilt betytt absolut mest för mig när jag satt på pojkrummet och letade hjältar att kunna relatera till. Ungefär som när Nisse lekte T-Rex med Salmiak. Go go Wilmer!
