Vare sig du föredrar råpunk framför trallpunk, eller tvärtom, så har du hittat rätt. Rick Titrö sammanfattar den svenska punkvintern genom att snabbrecensera ett gäng släpp från de senaste månaderna.
Pastoratet – Högexplosiv
PUNK På sjätte plattan har Tidaholms-punkarna Pastoratet skruvat upp gitarrerna tills hjärtat nästan sprängs. Tjuriga punkbagateller om giriga gamar, ryggradslösa politiker, levande vrak, ulvar i fårakläder och att vara klockan två-full redan vid 21. Inpyrt i rykande körer, omedelbara melodier och Kardinal Synd-doftande metalriff. Fem dårar på dynamit som söker världskrig och det man saknar i lyrisk finess tar man minst sagt igen på käftsmällar, posttraumatiskt stressyndrom och ett helrör Absolut. Högexplosivt helt enkelt. 7/10
De Flygande Chipstuttarna – Nästan helt seriöst
PUNK Ängelholmaren Danne Paulsson driver inte bara skivbolaget Sockiplast Records utan också facebookgruppen Jag minns min punk. Nu sitter han och minns sitt fyrtio år gamla punkband De Flygande Chipspåsarna med ett knippe nyinspelade gamla dängor. Påsarna har blivit tuttar men i övrigt är det mesta sig likt och tillsammans med Klippanpågen Anders “Lillpunkaren” Nilsson (Beckmörkt, Kamelritt, Kurbits I.R) har den pubertala tonårspoesin klätts i massiva gitarrväggar och livserfarenhet. Tio minuter åttiotalistisk ungdomsnostalgi om att hata Mitt livs novell, nazister och bröderna Herrey’s. 6/10
Rövsvett – Starkare kaffe till jul
RÅPUNK Smålands argaste band har spelat in en julplatta men tro inte att råpunkarna Rövsvett från Tranåslugnat ner sig med åren. Överjordiskt muller och avgrundsvrål om kaffe, självhat och Sveriges värsta bandits kungliga apanage. Gitarrerna i Johan Gummesson-duetten “Starkare kaffe till jul” vittnar om släktskapet med 16 Blåsare Utan Hjärna och den ångestdrypande “Jag hatar mig själv” doftar nästan gråtcrust. I övrigt låter det som vanligt precis som bandnamnet avslöjar. Starkt, beskt kaffe som sitter som en dragkrok i analen. 5/10
Blandade Artister – Ursprung: Västernorrland
PUNK Pappersfanzinet Halvdan Permanent fortsätter dammsuga landskap efter landskap efter de senaste trettio årens trall- och skatepunkhistoria och på tredje numret har turen kommit till Medelpad. Den första punkvågen som gjorde Sundsvall till Punksvall har ebbat ut och bland låtsnack, tecknade serier och sociologiska rapporter är det medföljande kassettbandet det klart kortaste. Band som Skaplig Fraktur, RännstensOrkestern och Total Tarmtömning sjunger om mjältbrand, atombomber och blå pulkor men även om Hårdgnissel saknas blir det uppenbart att Medelpads punkscen varit rätt död utan Pipeline-Thomas och hans band Headless Frank, Goondocks och Mellanstadiet. 7/10
Kampen – Arbetarklasshamnstad
LUFFARPUNK Den eldiga luffarpunkkvintetten Kampen från arbetarklasshamnstaden Göteborg albumdebuterar med en trave explosiva kampsånger. Akustisk gitarr, dragspel, fiol, tvättbräda och cajón i en brinnande molotovcocktail i gränslandet mellan Crash Nomada, Anastasia och Vi heter JA!. Slagord, anarkistiska blommor och brandtal om solidaritet, fascistregimer, koloniala metoder, blåbruna jävlar och profitörers tyrrani. Allt medan Kardborrebandet-Nanna och Hyrda Knektar-Amanda kikar in för en kampsång till. En okuvlig kader längst fram i fronten på första maj. 8/10
Björnarna – Spela snabbare
TRALLPUNK På sitt åttonde album befäster Nordupplands trallpunkkungar Björnarna åter sin plats som etta i trallsvenskan. Underfundiga ordlekar och dräpande intellektuell samhällssatir till episka melodier, grandiosa änglakörer, krämiga slingor och smarta harmonier. Efter mästerverken Det sämsta (2021) och Historierevisionism (2023) kan uppsalakvintetten tyckas gå lite på rutin men med lekfulla hårdrocksflirtar och referenser till Gullan Bornemark, Evert Taube och Babian är dängorna om visionslösa arbetsskyddsombud, fri konkurrens, karaoke, rysk krigsföring och den egna sektens retorik ändå minst sagt genomarbetade. Björnarna vet onekligen hur man stämmer en gitarr! 9/10
Korslagda Kukar – Boulder Dash
EPAPUNK Med medlemmar från Mando Diao, Gymnastiken och Baboon Show är dalarockarna Korslagda Kukar tillbaka för att ännu en gång ena raggarna och punkarna i en ohelig allians av Eddie Meduza, AC/DC, boogierock, dansband, dåligt ölsinne och bondkomik. Epapunk om man så vill. Gruffiga bagateller om svordomar, sportreferat och skåningar klädda i brottarkörer, keytarfanfarer och riviga gitarrer. Magnus Ugglas “Asfaltsbarn” flyttar ut på landet, “Novissimus Dies” sjungs på älvdalsmål och gamla byfånar får sin revansch men med Ubbe Näslunds ansträngt kraxiga röst i fronten känns det ändå ofta mest som ett rollspel. 6/10
