Bakom namnet Enxin/Onyx står två högaktade profiler ur dagens experimentella musikscen. Idag släpper Nicky Mao (Hiro Kone) och Tommi Tokyo (group A, Tot Onyx) debutalbumet In Rupture med sitt gemensamma projekt. HYMNs Anton Lindskog fick ett samtal med dem båda.
På egen hand skapar Nicky Mao rytmisk och atmosfärisk musik med modulär- och mjukvarusynthar under namnet Hiro Kone. Tommi Tokyo har postindustriella soloprojektet Tot Onyx men känns även igen från sitt förra band group A, som utmärkte sig med sin visuella, konfrontativa liveshow.
Det skiljer cirka 4000 mil mellan dem. Nicky bor i New York och Tommi Tokyo, som föddes i den stad hon tagit sitt namn efter, är sedan ett antal år hemmahörande i Berlin. När vi ansluter till vårt gemensamma Zoom-möte är det tidig eftermiddag hemma hos Nicky och sen kväll hos Tommi.
Första gången de träffade varandra var under hösten 2017. Tommi bodde då i London och sjöng i group A. En duo med japanska rötter som fick en del internationell uppmärksamhet i den experimentella scenen, inte minst för sina iögonfallande liveframträdanden. Nicky hade startat sitt soloprojekt Hiro Kone sex år tidigare och även hon nått ut i den elektroniska underjorden med ett eget uttryck.
”Det kändes faktiskt ännu lite större att träffa Tommi efter att ha sett henne live med group A”
Nicky: – Vi kände till varandras musik och hade haft lite kontakt över internet tidigare. Men det var när vi träffades i London 2017 som vi verkligen klickade.
– Jag befann mig i staden i samband med en Hiro Kone-turné. När jag såg att group A spelade samma kväll som vår gemensamma vän Drew McDowall (Coil), bestämde jag mig för att gå och se dem.
– Och spelningen var fantastisk! Det kändes faktiskt ännu lite större att träffa Tommi efter att ha sett henne live med group A.
London- och senare Berlinbaserade group A hann spela i Sverige under festivalen Kalabalik på Tyrolen sommaren 2016. Deras konserter var mycket visuella och angränsade till performance art.
Kommer något av det visuella från group A att följa med till Enxin/Onyx?
Tommi: – Nja, mycket av det audiovisuella i group A kom från bandets andra medlem Sayaka. Jag känner själv att det inte riktigt faller inom min expertis, även om jag sysslar en del med grafisk design.
– Vad gäller det visuella stod jag för albumomslagen. Det gör jag även med Enxin/Onyx.
När bestämde ni er för att starta Enxin/Onyx?
Nicky: – Vi har inget officiellt startdatum. När jag, en tid efter vårt första möte, började jobba på Hiro Kone-skivan Pure Expenditure (2018) bad jag Tommi sjunga på en låt. Och det hon skickade till mig lät så intressant att jag ville ha mer. Jag förstod direkt hur jag ville använda hennes röst i musiken.
– Vi har fortsatt hålla kontakten sedan dess helt enkelt. När jag haft vägarna förbi Berlin har jag varit och hälsat på Tommi i studion. Det här projektet är något som vuxit fram väldigt naturligt utifrån det.
Enxin/Onyx släppte sin första ep Dorothy på egen hand i juli 2022 på Bandcamp. Idag är debutalbumet In Rupture ute på labeln Other People.
”När jag jobbar ihop med andra kan jag tillåta mig själv att sväva ut och improvisera mer”
Tommi: – Vi har fortsatt jobba på samma sätt. Allt vi gör är väldigt DIY. Avståndet mellan oss, då vi bor på olika kontinenter, gör att det tar lite längre tid. Vi kan inte träffas så ofta utan skickar filer fram och tillbaka mellan varandra. Ibland tar det ett tag innan jag vet hur jag ska bygga vidare på något som Nicky har skickat till mig. Jag måste vänta på rätt ögonblick.
Nicky: – Det är ett väldigt intuitivt arbetssätt. Och även så jag jobbar med Hiro Kone. Ibland visar sig de bakomliggande idéerna först efteråt. Det är först när man fått lite perspektiv på det som man verkligen förstår
Musiken på Enxin/Onyx första fullängdare pendlar från rå rytmisk industri som ”The Face Of Others” till vackra meditativa passager som singeln ”Embers Kiss The Eye”. Uttrycket är nytt men beståndsdelar känns igen från Nickys och Tommis andra projekt. Till exempel Tommis utmärkande röst och primalt råa sångstil som även karaktäriserade group A. Hon sjunger inte sällan på ett eget, påhittat språk.
Tommi: – Det egna språket är ett sätt för mig att använda min egen röst som ett instrument och improvisera. Att vara så intuitiv som det är möjligt. Och det är ändå inte alltid som det funkar för mig. Jag kan gå in i studion en dag utan att det kommer ut något. Sedan nästa dag faller allt på plats helt naturligt.
Ni gör ju båda musik i flera olika projekt samtidigt. Är det svårt att avgöra vad som hör hemma hos Enxin/Onyx?
Nicky: – För mig är det faktiskt väldigt tydligt. Det är en viss känsla som talar om för mig vad som fungerar att göra tillsammans med Tommi.
Tommi: – Jag försöker ha olika tillvägagångssätt beroende på vilket projekt jag jobbar med. Det är ett sätt att kringgå de förutfattade meningarna. Att utmana formlerna.
– Mitt soloprojekt Tot Onyx är mycket samplingsbaserat och jag spelar in mycket med kontaktmikrofoner. För det behöver jag vara mer organiserad. När jag jobbar ihop med andra kan jag tillåta mig själv att sväva ut och improvisera mer.
Både Nicky och Tommi har sina rötter i punkscenen. De spelade båda i olika band innan de började göra elektronisk musik. I unga år var Nicky, som tidigare lärt sig spela violin som barn, med och startade punkbandet Effi Briest. Tommi var i London först med i kortlivat punkband som vi kommer få anledning att återkomma till.
Tror ni att punken på något sätt har format musiken som ni gör idag med Enxin/Onyx?
Nicky: – Ja men det tror jag nog. Punken hade definitivt en väldigt stor del i att forma mig som ung. Både politiskt och musikaliskt.
– Jag känner andra som har den bakgrunden och som, likt oss, gör helt andra saker idag men där punkinfluensen fortfarande märks. Och jag tror nog att det är så för oss också.
”Om man däremot ser punk som något större – som ett sinnestillstånd eller som en attityd till musik – så är vi definitivt punk”
Tommi: – Enligt mig är vi ett punkband (skratt). För jag menar – vad är egentligen punk år 2025?
– Den musik som traditionellt brukar kallas punk intresserar mig inte särskilt mycket. Som tonåring lyssnade jag mycket på brittisk punk från slutet av 70-talet. Men det är sällan något jag vill höra på idag. Om man däremot ser punk som något större – som ett sinnestillstånd eller som en attityd till musik – så är vi definitivt punk.
Något annat ni båda har gemensamt är att ni har flyttat mycket i era liv.
Tommi: – Ja, alltså jag tycker det är så intressant när någon säger att min musik låter ”japansk”. För jag förstår verkligen inte själv vad det ska betyda. Jag vet inte vad det egentligen innebär att vara japansk eller hur det formar min identitet. Hela grejen med att koppla samman identitet med nationalitet känns väldigt vag.
– Däremot har jag alltid bott i väldigt stora städer. Jag växte upp i Tokyo och flyttade sedan till London och därefter Berlin. Och det har nog format de noiseigare delarna av min musik. Det jag gör är färgat av ljuden från staden runt omkring mig.
Nicky: – Jag relaterar också mycket till staden och till det urbana landskapet. Jag är född i San Francisco men sedan flyttade vi till Hong Kong och nu bor jag i New York. Av de tre platserna är nog San Francisco den mest avslappnade (skratt).
– I höstas var jag tillbaka i Hong Kong och hälsade på. Från ögonblicket jag landade kände jag mig hemma. Färgerna, lukterna, ljuden – det har garanterat påverkat min musik.
Tommi växte upp i Tokyo men flyttade till London som ung vuxen. Under tiden i Storbritannien kom medlemmarna i, då mycket hypade, postpunkbandet The Horrors att spela en viktig roll.
”Jag känner mig fortfarande mer bekväm i att stå på scen än i väldigt mycket annat i livet”
Tommi: – Den första gruppen människor som jag började umgås regelbundet med i London befann sig runt The Horrors. Det var en tid i livet som formade mig mycket musikaliskt.
– Alla medlemmarna i The Horros är DJs vid sidan av bandet och har fantastiska skivsamlingar. Efter konserterna brukade de sticka vidare till klubbar och köra DJ-gig. Vi var ett kompisgäng som följde med dem varje helg och dansade hela nätterna. Så här i efterhand kan jag tänka tillbaka på den tiden som de verkliga gyllene åren av mitt liv.
Det var tillsammans med två medlemmar ur The Horrors som Tommi kom att bilda sitt allra första band. Rhys Webb (bas) och Joe Spurgeon (trummor fram till 2024) startade ett kortlivat punkband som ett sidoprojekt till The Horrors – och övertygade Tommi att sjunga.
Tommi: – Rhys och Joe tyckte det vore coolt om jag sjöng på japanska till deras musik. Eftersom vi ändå umgicks så mycket hade jag ingen egentlig anledning att tacka nej. Tillsammans med dem stod jag på en scen första gången. Och efteråt förstod jag inte varför jag inte hade gjort det tidigare. Det kändes så naturligt med en gång. Jag känner mig fortfarande mer bekväm i att stå på scen än i väldigt mycket annat i livet.
– Och jag saknar dem! Jag hoppas vi får chansen att spela i Storbritannien i år så att jag kan träffa dem igen.
In Rupture är ute idag på Other People.
