Tidigare idag släppte vi det tredje bandet som ska spela på den minifestival som HYMN anordnar i påsk för att fira tio års existens. Det är Malmöbandet Weekend Hippies som kommer till Grand med sin fartfyllda garagerock. HYMNs Madeleine Bergquist tog ett snack med Jesper Årestad som spelar trummor i kvartetten.
Nu har det gått ett halvår sen ni EP-debuterade – vad har hänt sedan dess och vad är i pipeline framöver?
– Det som har hänt sedan vi släppte vår EP för ett halvår sedan är att vi spelat live två gånger på Plan B. Vi premiärade med ett releasegig, samt spelade på NGBG-festivalen. Det var överraskande mycket folk som kom och såg oss spela, båda gångerna fyllde vi lokalen. Vi har redan lyckats skaffa oss en fanskara, tydligen. Vi har under senaste halvåret fokuserat på att skriva nytt material till en fullängdare (!) och utvecklat vårt sound.
När vi körde premiär för en av era singlar i somras beskrev ni er som ett tvåmannaband, men utifrån vad jag sett på liveklipp så är sättningen annorlunda på scen. Hur kommer det vara på Grand och hur skulle du beskriva er som liveband?
”Vårt uttryck är dessutom mycket större nu, sammansvetsade med Mattis och Katja som spelat tillsammans i många år”
– Ja, vi startade ju så tidigt som 2012 (lång paus mellan 2015-2023), i ett garage hemma i föräldrahemmet i Småland och då var det bara jag och Philip. Vi inspirerades mycket av Johnossi och maximerade ljudbilden med enbart mina trummor och Philips gitarr. Förstärkarna var många, volymen extrem och öronen blödde till slut.
– Fokus har alltid legat på att skriva musik som är gitarr- och trumbaserad. Där är vi än idag, trots att vi nu har fått med oss halva forna Arre Arre. Det är vi extremt tacksamma för och något som alltid har varit en dröm för både mig och Philip sedan vi hörde dem för första gången. Otroligt att få spela med dem, då de var Sveriges grymmaste punkband. Så Mattis Årestad spelar andra-gitarr och Katja Nielsen har tagit plats bakom basen. Vi kände oss begränsade i vårt sound och vår utveckling, trots att jag och Philip genom åren utvecklat musikalisk telepati sinsemellan. Så ett tvåmannaband är vi ju egentligen inte längre. Vårt uttryck är dessutom mycket större nu, sammansvetsade med Mattis och Katja som spelat tillsammans i många år, precis som vi.
– Så ni kan förvänta er en käftsmäll av alla oss fyra på scenen på Grand i april. Otroligt mycket kärlek också. Vi är ju ändå ”Weekend Hippies”.
Har ni någon rolig liveanekdot att berätta?
– Vi har ju inte hunnit spela så mycket, förutom förra året vid ett par tillfällen, som sagt. Men vår första spelning minns vi väl. Den hade vi uppe i Stockholm 2013 på Story Hotel. Vi blev bjudna på hela kalaset, det vill säga på mat och obegränsat med dryck. Livet var lite mer dekadent då, så jag minns att vi hällde i oss minst tio öl var innan vi skulle upp på scen. Det hade nog rökts ett och annat också… Sinnet var inte i fulla bruk överhuvudtaget, men vi var… ja, riktigt fulla! Otroligt nog gick spelningen skitbra! Efterfesten också.
Om vi bortser från livegig, hur ser er kreativa process ut?
– Oftast plockar Philip något ur hjärnkontoret och han förvånar en alltid. Det känns som att det finns ändlöst med musikalitet i honom. Gitarren är bara en förlängning av hans inre. Det är där det börjar, sen tar trummorna form och följer mycket av rytmen på gitarren som spelas. Det är oftast jag och Philip som skriver grunden genom någon slags telepati, till det som sedan blir en färdigskriven låt i replokalen. Vi är så samspelta idag att endast kommunikation via instrumenten sker. Sången kommer alltid sist och vi blir alltid lika förvånande över vilka melodier som Philip sitter inne på.
”Vi tycker att det är ännu viktigare idag att band, musiker och artister har chans att lyftas fram genom musikmedier”
Sälj in er musik med fem ord till potentiella nya fans!
– Fredrik Strage sa det bäst: ”Om man tagit syra på Möllan är detta ens nya favoritband” och jämförde oss med The Brian Jonestown Massacre. O, det blev visst lite fler än fem ord.
Sist med inte minst – vad har ni för relation till musikmedier i allmänhet och HYMN i synnerhet?
– Alla i bandet är uppväxta under 90-talet då tidningar som OKEJ, Gaffa, och TV-kanaler som ZTV och MTV hade sin storhetstid. Den tiden saknar vi. Vi tycker att det är ännu viktigare idag att band, musiker och artister har chans att lyftas fram genom musikmedier. Det känns som att tillgängligheten är större, men då flera tiotusen låtar släpps på Spotify dagligen är det svårare att kanske nå ut till en större skara. Vi tycker däremot att HYMN är duktiga på att plocka fram artister och band som hamnar lite i skymundan annars.
