Eviga 80-talsikonen Kim Wilde är ute på turné med nya albumet Closer och besökte Slagthuset i Malmö igår. HYMNs Anton Lindskog var på plats.
Kim Wildes självbetitlade debutalbum från 1981 är ett oemotståndligt new wave-party som får efterföljande generationer att undra: ”hade man verkligen så här roligt på 80-talet?” I den vildvuxna trädgård som utgör den eviga tuggummipop-drottningens (fast hon på äldre dagar kanske rört sig mer mot bubbelgumrock) diskografi överträffas den endast av mer elektroniskt orienterade uppföljaren Select från 1982.
Omkring den här tiden var maskineriet runt Kim Wilde närmast ett familjeföretag. Blott tjugo år gammal sjöng huvudpersonen låtar i huvudsak skrivna av pappa Marty Wilde (som blev en av Storbritanniens första rockstjärnor under senare delen av 1950-talet) och brorsan Ricky.
Och det är väl typ ett familjeföretag fortfarande. När nu 64-åriga Kim går på Slagthusets scen efter den första snöiga februaridagen har både Ricky Wilde och hans dotter Scarlett Wilde centrala roller i kompbandet.
Få syskonpar tycks komma överens lika bra som Kim och Ricky. Genom alla år har han förblivit en av hennes viktigaste låtskrivare. Så även på nya Closer som släpptes den 31 januari.
Closer är utformad som en uppföljare till Kim Wildes mest kommersiellt framgångsrika album Close från 1988. Till och med omslaget är en hommage till den 37 år gamla arenapopkolossen. Och, utan att närma sig stordåden från Wildes gyllene 80-tal, kan Closer mycket väl vara hennes starkaste sedan album hon i slutet av 90-talet tillfälligt lämnade musiken för att bli trädgårdsdesigner (hon var, under några år, även programledare för ett trädgårdsprogram på BBC ).
Den pågående turnén är centrerad kring de två albumen med förvillande lika titlar. Och det börjar från början. Kim går på scen till ”Hey Mister Heartache” i en version som, rockbandssättning till trots, landar väldigt nära originalets funkiga dancepop. Och som låter anmärkningsvärt cool så här snart fyra decennier senare.
När Close släpptes år 1988 hade Kim Wilde lämnat de tidiga årens personliga new wave-sound för ett mer kommersiellt och tidstypiskt uttryck. Framför allt verkar Wilde-teamet ha blickat mot låtskrivartrion Stock Aiten Waterman som just då skördade enorma framgångar med Kylie Minogue och Bananarama.
Och allt har inte åldrats med värdighet. Allra minst förlåtande har tiden varit mot de såsiga balladerna ”European Soul” och ”Four-Letter Word” (under vilken hon ikväll missar de högsta tonerna). Under konserten känns de mest som malplacerade farthinder.
Däremot låter ”Stone” och ”Never Trust A Stranger” helt fantastiska. Två tidlösa popsinglar som båda hör bland höjdpunkterna i Wildes karriär. Men kanske är uppläggets främsta förtjänst ändå att förbisedda, väldigt fina ”You’ll Be The One Who’ll Lose” har fått en plats i setlisten.
De nya låtarna får det inte att kännas mindre som en nostalgitripp. Closer-materialet blickar oavkortat mot 80-talet och höjdpunkterna ur Wildes egen karriär. Även kärleken till den, i huvudsak brittiska popmusik, som Kim och Ricky växte upp med under 60- och 70-talen lyser igenom. Och en hel del av det nya materialet står sig anmärkningsvärt väl jämte klassikerna.
”Midnight Train” hade kunnat passera för ett överblivet spår från någon av Select-sessionerna. ”Scorpio” blir en effektiv segway mot obligatoriska avslutningen ”Kids In America”. Och, februarikylan till trots, är det omöjligt att inte bli lite varmare i hjärtat av Kim och Scarletts söta koreograferade danssteg under charmigt bubbliga ”Rocket To The Moon”.
Annars är det kanske främst låtarnas teman som vittnar om att almanackan visar 2025 och inte 1985. Både ”Trail of Destruction” och ”Hourglass Human” handlar om människans rovdrift på planeten och vidrör den annalkande klimatkatastrofen.
Det är dock när de överger kvällens övergripande tema och rör sig längre bak i tiden som den verkliga magin inträffar. Passagen med ”Water On Glass”, ”View From A Bridge” och ”Chequered Love”, tre av de största stunderna ur hennes new wave-era avverkade i snabbt tempo, blir den verkliga höjdpunkten. Och för ett ögonblick blir jag osäker: ”hade man verkligen så här roligt på 80-talet?”
Slagthuset är närmast utsålt och lokalen välfylld innan utsatt starttid. Medelåldern är som väntat hög. I huvudsak 60- och 70-talister utgör målgruppen. ”We’re having more fun than our kids, aren’t we?” utbrister Kim Wilde. Om inte annat vittnar skogen med upplyfta smartphones som skymmer sikten för att filma under ”Cambodia” om att de i vart fall har sämre skärmdisciplin än sina barn.
Huvudpersonen är själv i väldigt bra form. Rösten tycks närmast intakt och håller (med några få undantag) för hela den nittio minuter långa spelningen. När det behövs så backar hennes sidekick, tillika brorsdotter, Scarlette upp henne.
Det är ett samspelt kompband som Kim Wilde har med sig. Alla medlemmar har länge varit en del av Kim Wilde-maskineriet. En av dem under hela sitt liv.
Mellansnacket är snällt – till den grad att det skulle kunna uppfattas som insmickrande. Om inte för att det verkar så genuint och hjärtligt när hon pratar om sin och brorsans kärlek till popmusik. Om hur tacksamma de är att fortfarande kunna hålla på med det efter alla år. Att intresset finns så här långt efter storhetstiden. Över att Closer på något sätt tagit sig in på svenska försäljningslistan.
”Do you remember the 80s?” frågar hon i ett särskilt målgruppsmedvetet ögonblick. Det visar sig, föga förvånande, de flesta som är där att göra. En enklare tid eller kanske ”de gyllene åren” för många av de 60- och 70-talister som tagit sig till Slagthuset.
Men kanske framför allt en snällare tid. I vart fall i Kim Wildes regi.
Bilder från spelningen på Trädgår’n i Göteborg föregående kväll.
