Ron Pope är aktuell med nya skivan American Man, American Music. HYMN träffade honom inför hans spelning på Plan B i Malmö för att diskutera Jackson Browne, den svenska publiken och hur USA mår idag.
– Precis innan min första spelning i Sverige stod jag vid sidan av scenen och tittade på artisten som uppträde innan mig. Det stod ett tiotal personer i publiken, och jag minns att jag tänkte att ingen skulle vilja se mig. En halvtimme senare gick jag ut på scenen och insåg att tusentals personer kommit till min konsert.
Ron Pope berättar att Sverige kommit att betyda mycket för hans karriär. Spelningen han beskriver var den första i Sverige, på Bråvallafestivalen 2013. Det är uppenbart att han inte är ensam i sin åsikt om att det var en lyckad spelning – nästa år blir han bokad igen och denna gång är det ännu större.
– Jag blev bokad till huvudscenen, och fick spela på samma scen som många av mina idoler spelat på, vilket var helt sjukt. Det var något jag aldrig tidigare upplevt i min karriär. Sverige var den första plats där publiken inte bara kunde låtarna, utan också skrek med i dem. Jag älskar att komma hit.
Under barndomen upplevde Ron Pope sig själv som ensam och konstig. I musiken fann han en tröst som fick honom att må bättre, en möjlighet att fly. Att andra människor boendes på platser han aldrig hört talas om, kan känna samma sak av hans musik beskriver han som svårt att greppa.
Vilka var dina influenser när du växte upp?
– Det är en väldigt svår fråga att besvara, jag har ju lyssnat på så många olika typer av musik. Det finns dels det väldigt uppenbara svaret, till följd av musiken jag själv spelar. The Band, Springsteen och Neil Young har betytt oerhört mycket för mig. Samtidigt har jag också spelat så många olika typer av musik. Jag har producerat bluegrassskivor men också rena popalbum. Vad jag älskar med musik är att det inte finns någon ände, något slut av det. Det innebär att man aldrig kommer sluta skapa nya typer av musik, men också att låtarna jag redan släppt kan göras på oändligt olika sätt. Kaitlyn Raitz spelar cello i vårt band sedan två år tillbaka. Hennes musikaliska bakgrund är klassisk, vilket hon integrerar i låtarna vi spelar live. Soundet och musiken utvecklas alltså hela tiden.
När jag kommer till Plan B är bandet mitt uppe i soundcheck. De spelar ”These Days”, som ursprungligen gjordes av Jackson Browne. Det visar sig att Ron Pope har en särskild relation till den amerikanska artisten.
”Artisterna du minns är de som gjorde det på sitt eget sätt”
– I ett tidigare skede av min karriär gjorde jag det fruktansvärda misstaget att skriva på för ett stort skivbolag. Lyckligtvis tog jag mig ur den världen snabbt, men det fick mig ändå att fundera. Mitt skivkontrakt gav mig nästan ingenting, de hjälpte mig inte med karriären eller att utvecklas som artist. Men å andra sidan hade jag vad så många kämpar för och vad man som artist förväntas vilja ha. Min farbror brukade arbeta tillsammans med Jackson Browne, och vid ett tillfälle fick vi möjlighet att träffas på en spelning. Han berättade då för mig att alla ‘suits’ på skivbolaget inom fem år kommer att ha andra jobb, men att du fortfarande kommer att vara du. Artisterna du minns är de som gjorde det på sitt eget sätt. Jackson Browne gjorde en cameo i mitt liv, men påverkade allting därefter. Efter det tillfället har jag alltid arbetat självständigt, utifrån mina villkor och vad jag faktiskt vill göra. ”These Days” är också en fantastisk låt, så det föll naturligt att ha med den i setlisten.
Det nya albumet har fått titeln American Man, American Music, en titel som Ron Pope själv medger kan få folk att höja på ögonbryn.
Finns det politiska element i din musik?
”Dagen du får ditt amerikanska medborgarskap är du lika mycket amerikan som jag”
– Absolut, och det var också därför skivan fick sin titel. Det finns just nu en stark laddning i varje ord. Jag tycker att det som händer i USA just nu är helt galet. Min familj kom till landet i början av 1900-talet, vilket i det långa loppet är fem minuter sedan. Att stänga gränserna för personer som kommer hit för att söka skydd går inte att för min del förstå. Det är inte vad Amerika är för mig. Dagen du får ditt amerikanska medborgarskap är du lika mycket amerikan som jag, eller någon som levt här i århundraden. Vad ger då någon rätten till att kalla sig en ‘riktig’ amerikan jämfört med en annan? Jag anser att USA är ett land byggt på bra ideal, men som vi gång på gång misslyckas med att leva upp till. För mig är det viktigt att vi fortfarande strävar efter att uppnå dem,
Hur tror du att USA kommer att må i framtiden?
– Jag försöker alltid att vara försiktigt optimistisk. Det är konstiga tider just nu, absolut. Om man ser på historien som helhet, tror jag att människan är på väg åt rätt håll. För bara hundra år sedan fanns det lagar i USA som alla idag kan enas om var fruktansvärda. Så länge vi gemensamt strävar efter att uppfylla våra ideal tror jag att vi är på rätt väg.
’American Man, American Music’ släpps imorgon 14 februari
