Det är bara ett par år tills det är 30 år sedan första albumet Mogwai Young Team släpptes. Under den här tiden har Mogwai hela tiden utmanat sig själva och oss lyssnare med sina ordinarie album och sina många soundtracks till filmer och tv-serier.
Det är och kommer alltid vara något speciellt med skotska band och speciellt de från Glasgow, den lite smutsigare och bättre staden än turistiga och tristare Edinburgh. Listan kan göras lång över fantastiska band som på ett eller annat sätt har med Mogwai och deras musikaliska värld att göra, men en sådan ska jag inte göra här.
Att betoningen under kvällens konsert ligger på nya skivan The Bad Fire är inte oväntat med strax över halva skivan på setlisten. Dom två öppningslåtarna från detta album sätter mig direkt i stämning och ljudet är bra här på nya Fållan som jag inte besökt förrän nu.
Redan i tredje låten tas vi tillbaka till slutet av 90- talet och deras fina gamla klassiker ”Summer”. Omvartannat åker vi fram tillbaka i tid mellan nya skivan och låtar som över 20 år gamla The Cure– doftande ”Kids Will Be Skeletons” som underligt nog är en av deras mest streamade. Den är jättefin så inte förvånande, men den innehåller bara inte dessa uppbyggnader och explosioner som ofta är postrockbands mest populära stunder.
Vad postrock är eller inte är har det pratats om länge nog och även om jag själv tycker att det betyder mycket olika saker så förstår jag vad dålig postrock är och Mogwai är motsatsen till det. Minns att jag någon gång för länge sen läste en intervju med gitarristen Stuart Braithwaite där han sa att postrock är när en tar en öl efter en spelning, och ja det finns en finurlighet och en humor i det mesta bandet gör, titta bara på låttitlar som ”Ritchie Sacramento” och ”Fanzine Made Of Flesh” vilka vi får höra ikväll. (Roligast av alla titlar skulle kunna vara ”I’m Jim Morrison, I’m Dead”).
Stuart, som är den ende i bandet som pratar lite och tackar publiken mellan låtar, släppte för ett par år sen sin otroliga självbiografi ”Spaceships Over Glasgow: Mogwai, Mayhem And Misspent Youth”, en välskriven, intressant och rolig berättelse om att växa upp ute i en mindre ort och att ta sig in till Glasgow för att upptäcka livemusik och allt vad det gjorde med författaren.
I mitten av konserten kommer den, låten från Rock Action, som är en av dom jag hoppats på att få uppleva live någon gång: ”Take Me Somewhere Nice”. Andra versen börjar med ”What would you do? If you saw spaceships over Glasgow”, och det är enda låten under konserten där det sjungs avskalat utan vocoder eller andra effekter. Och ja det blir en av höjdpunkterna.
Det lyssnades enormt mycket på den skivan på 94 Hill Street, Garnet Hill, Glasgow, i det lilla svenskkollektivet av en viss liten skrutt våren 2001 när den precis hade släppts och det är inte svårt att tas tillbaka till en annan tid under just sådana här stunder. Efter en alternativmetal-tung ”We’re No Here” avslutar dom setet med nya peppiga ”Lion Rumpus”med vocoder-sång och det närmaste Mogwai kommit till ett gitarrsolo.
Vissa låtar dyker upp oftare än andra i deras setlists men en som nästan alltid är med är episka ”Mogwai Fear Satan” från debuten som alltid fungerar förträffligt live med sitt långa bygg till en explosion av distorsion och delay. Så när dom kliver in på scenen och börjar gnida gitarr lite smygande förstår jag efter en sekund att det är den låten som kommer. Många har försökt göra liknande stora byggen men oftast med mycket sämre resultat.
Det blir aldrig slentrianmässigt och det kan vara just det som gör att det håller så bra, det låter alltid som att Mogwai menar allt dom spelar. Hoppas att dom menar det länge till.
