Sjutton år har gått sedan Markus Krunegård slog igenom med Markusevangeliet. Elva studioalbum senare är han med nya Bastard åter aktuell. I samband med releasen pratar han med HYMN om bandlösa basgitarrer, att klara körkort och om sorgsna sånger.
Veckan innan albumsläpp beskriver Markus Krunegård som en flaskhals. Fram och tillbaka, människor att träffa hit och dit. Men, också, en “quattro stagioni”-livsstil han uppskattar. Releasedatumet sattes långt innan skivan var färdig. Resultatet blev något stressigt, om inte för Markus själv så för människorna omkring honom.
– I vanliga fall strävar man kanske efter att vara färdig med en skiva ett halvår i förväg, men nu blev det inte riktigt så.
Titeln Bastard beskriver Markus Krunegård som äcklig, obstinat och bekräftelsesökande. Han menar att skivan till viss del handlar om acceptans, och att ordet kändes väldigt självklart när det kom till honom. I övrigt är han inte särskilt analyserande över vad han skapat, eller hur han gör det. Om det känns, och låter bra – så är det oftast bra. Det tjänar inget till att intellektualisera.
Inför släppet av Tutti Frutti beskrev du den som en vanlig Markus Krunegård-skiva. Går samma sak att säga idag?
– Den där versionen av mig själv som pratade då har jag ingen respekt för idag. Hur fan låter en sån? Mycket ligger i texten, I guess. Massa jävla texter i verserna som sen avbryts av en trallig refräng. Rent musikaliskt är det rätt vanliga melodier. Jag har inget recept utan tycker det är bättre att andra får analysera. Precis som folk har sitt sätt att prata har var och en också sitt eget melodispråk.
Jag har på omvägar hört att 10% av den nya skivan består av bandlös bas. Hur påverkar det ett sound?
– Bandlös bas är ju ett väldigt äckligt och fult instrument som på något sätt förknippas med den sliskigare delen av 80-talet, och därför kändes det dags att damma av den. Den kändes fräsch nu. Det är Henrik “Kisa” Nilsson som spelar den, jag kan bara spela bandad bas.
“Bandlös bas är ju ett väldigt äckligt och fult instrument som på något sätt förknippas med den sliskigare delen av 80-talet”
Jag, tillsammans med fyra av varandra oberoende källor tycker att “Samma nätter väntar alla” från Markusevangeliet är den sorgligaste låten som skrivits på svenska. Hur känns det bidraget i musikhistorien?
– Ja, förlåt. Det är väl otroligt om man kan väcka sådana känslor. Den är ganska sorglig, och hela skivan är nog ganska deppig. Men jag vill minnas att produktionen av den var ganska rolig.
När jag ber Markus nämna den sorgligaste låten han vet, funderar han ett bra tag.
– Någon långsam Cure-låt tror jag. Men finska tangolåtar kan också ha samma effekt. Rent textmässigt är Juice Leskinen min stora husgud. Hans texter är roliga men också jävligt deppiga.
Det känns som en uppenbar fråga, men vad tycker du gör en Cure-låt deppig?
– Man blir mer sugen på att skada sig själv än att gå ut och springa när man lyssnar. Jag tror att det är tempot, texterna och Robert Smiths uttrycksfulla sätt att sjunga.
Jag tror att låten “Fakta: Fucked up” möjligtvis kan bli en kandidat tillsammans med “Samma nätter väntar alla”.
– Haha, ja kanske. Jag tror att vi får starta en Melodifestival för ledsna låtar.
I samband med att Bastard släpps åker Markus Krunegård ut på en Sverigeturné, som invigs i Örebro den 22 februari, och avslutas den 5 april i Göteborg på Filmstudion. Han beskriver det som lönen för mödan att få åka ut och översätta de nya låtarna live. Men vilka låtar ska spelas? Albumet är det tolfte i ordningen sedan Krunegård för sjutton år sedan debuterade med Markusevangeliet. Det är ett problem han själv är medveten om.
“Grundreceptet är nog att om man kan göra låtarna med energi och känsla så får de vara med och kvala”
– När jag själv går på konsert vill man ju höra låtarna man gillat länge, och de låtarna är också jävligt roliga att spela själv. Det blir sån energi i rummet. Grundreceptet är nog att om man kan göra låtarna med energi och känsla så får de vara med och kvala. Annars åker man ju runt och spelar en låt tjugo gånger utan att det låter bra.
Jag läste för ett tag sedan att du höll på att ta körkort?
– Ja, nu har jag haft körkort i drygt ett år, så nu kan jag inte längre säga att jag inte är vuxen. Jag förstår inte hur så många kan ha körkort, det är ju skitsvårt? Jag klarade det inte på första försöket, vilket var irriterande. Gubben på Trafikverket tyckte att jag velade. Jag tänkte att jag ger det ett försök till, annars fick det vara.
Jag tror inte att Mauro Scocco har körkort?
– Nej, men han har mycket annat.
