
Evenemangsbeskrivningen utlovar vardagsrealism från outsiderperspektiv där finskt vemod möter skånsk mylla och refererar till Neil Young och Fleetwood Mac. GAFFAs Julia Hvalgren gav senaste albumet Musik för folk som inte gillar folk (2024) högsta betyg och på Spotify har de dubbelt så många lyssnare som Avantgardet, Division 7 och Hanna Järver.
Själv har jag aldrig hört talas om dem. Så får det förstås inte vara så helt sonika drar jag till Babel i Malmö för att spana in den finsksvenska indiekvintetten Tiger.
Kvällen inleds av lokala Bellvie. Även det för mig en ny bekantskap men jag tänker direkt på stadsdelen Bellevue. Den fina delen av stan. Lyxvillor, swimmingpooler och polerade ytor. Med ett förflutet i Coral the Color hämtas inspiration från såväl svensk som brittisk indietradition. Rivig powerpop varvas med mer tillbakalutade tongångar. “Feels so far away” för tankarna till shoegaze, den svävande “Say what’s on your mind” är fusiondoftande r’n’b och i avslutande “The people” lyckas rentav lite skev indiesmuts hitta in i de annars så prydliga villakvarteren. Allt sammanhållet av bitterljuva melodier och ett luftigt driv som för tankarna till Cardigans och Lisa Miskovsky.
Måns Hemtman Svenssons ringande Rickenbacker-gitarrer, Gustav Kristianssons drömskt ylande gitarrslingor, Axel Dahls melodiska basgångar och John Borgfors (Red Planet) stabila trummor utgör en stadig grund åt Johanna Rinnans klara stämma. Uppbackat av diverse backtracks med synthar, körer och orglar. Kompetent, behärskat och chict men också något präktigt för att kunna bränna till på allvar. Med undantag för den eftertänksamma gladpopstänkaren som enligt låtlistan kallas “Amerikansk” men förmodligen heter något annat i verkligheten.

“Hej allihopa!” ropar Oskar Nyman med en akustisk gitarr i famnen när Tiger tar över scenen med den akustiska balladen “Varning för ras”. Varje låt har sin egen identitet men snuddar sällan vid det evenemangsbeskrivningen gav löfte om rent musikaliskt. Att det rör sig om relationsdraman och skilsmässolåtar mitt i den realistiska vardagen stämmer dock in på pricken. Liksom hur det finska vemodet möter den skånska myllan. Ganska precis i mitten. I Stockholm.
Perstorpsbördiga Daniella Binyamin (Dopha, Zara Larsson, Alphabeat) sjunger förtroligt om relationella grubblerier men ger samtidigt ett något splittrat intryck när hon håller tillbaka sin dialekt. Förutom i några enstaka rader i “Himmel” och den discodoftande “Alltid för alltid”. Mellan varven tar hon några toner på en synth och tillsammans med österbottniska Oskar Nymans dova basgångar och akustiska gitarrer och Joel Isakssons Mark Knopfler-doftande elgitarrer (bägge Cajunga, Bad Habbit, Hymner), västeråsiska Malin Willéns (WYLL, Nadja Evelina, E321) drömska synthar och fridfulla pianoarpeggion samt Umeåbördiga Oskar Sandlunds (Frida Selander, Regulations, David Sandström) levande trummor är det ombytligt och varierande. Spretigt om man så vill. Men framförallt mer organiskt och levande än i studio.

Riviga dängor som “Lika dan”, “Alltid för alltid” och ”Finland” möts av akustiska ballader som “Varning för ras” och “Lånad bil” för att i sin tur mötas av drömska synthmattor i “Flygplatsen” och “Sista sommaren”. Några tanter längst fram röjer järnet och själv kommer jag på mig med att sjunga med för full hals trots att jag inte hört låtarna förut. Starkast är det när Daniella sätter sig på scenkanten i den naket avskalade pianoballaden ”Runaway baby”.
Men referenserna till Neil Young och Fleetwood Mac lyser med sin frånvaro. Snarare är det de otaliga coversinglarna Tiger spelat in mellan albumen som pekar på vad det rör sig om. Familjens “Det snurrar i min skalle”, bob hunds “Blommor på brinnande fartyg”, Hanson, Carson & Malmkvist “C’est la vie” och Fred Åkerströms Tom Paxton-översättning “Jag ger dig min morgon”. Indiepop, visor och synthar till melodier som sätter sig. Allt koncentrerat i något som för tankarna till Maja Gödicke, Hanna Järver och Estraden.
Efter en peek-a-boo för vuxna innehållandes Andreas Mattsson-samarbetet “Väntar på moln” och en djungelgroovig “Rök och speglar” är kvällen över. Det är ändå bara torsdag i slutet av januari. Lite lagom mysigt sådär. Mer än så behövs kanske inte alltid. En annan gång kör vi 130 genom juninatten i en lånad bil.