Klubb Död fortsätter vara skarpast på att boka det bästa av gammalt och nytt i den mörkare musikvärlden i Sverige och numera även i Berlin. Att vi nu fick något av en The Chameleons– festival med konserter två dagar i rad på Nalen Klubb är rätt speciellt. Lördagen har varit slutsåld ett tag och söndagen var inte långt ifrån slutsåld.
The Chameleons är det där inflytelserika bandet som många etablerade band har sagt sig influerats av, men ändå är dom inte i närheten av så stora som de borde vara. Mark Burgess låtskriveri, bas och sång tillsammans med Reg Smithies unika gitarrspel har fått en slags kultstatus sen debuten Script Of The Bridge 1983, och trots att bandet inte blev så långlivat första gången har dom återkommit gång efter annan och även gjort ny musik med jämna mellanrum.
Den enda gången jag har sett dom tidigare var på Wave Gotik Treffen i Leipzig för kanske 6-7 år sen, och jag blev då golvad av Marks totala närvaro och kapacitet att sjunga precis likadant som på skivor som släpptes under första halvan av 80- talet. Bara det i sig är han och några till ganska ensamma om. (Läs: Robert Smith, Wayne Hussey och inte så många till).
Nu under den mörkaste tiden på länge både under ett grått januari och under den totala galenskapen som pågår i världen, känns två kvällar med The Chameleons som något av ett ljus i allt det där mörkret. Lördagen är fantastisk men söndagen är ännu bättre och att vi bjuds på så pass olika setlists gör det verkligen värt att närvara båda kvällarna.
Under kväll två slår det lite extra gnistror när dom tre låtar in smäller på med ”The Fan and the Bellows” som är en klar favorit. Låtvalen är bra och där vi första kvällen får ”Perfume Garden” får vi istället andra kvällen ”Intrigue In Tangiers”, båda strålande låtar från 1985- års What Does Anything Mean? Basically. ”Soul In Isolation” och ”Swamp Thing” är stora atmosfäriska låtar vi får höra båda kvällarna och just under dessa kommer bandets suggestiva spel allra mest till sin rätt. Det är magiskt och det är tidlöst.
Det är snyggt när Mark vid flera tillfällen slänger in sångrader och melodier från klassiska låtar; två Beatles-låtar, ”Eleanor Rigby” och ”Rain”, Eurythmics ”Sweet Dreams”, The Smiths ”There Is A Light That Never Goes Out” är några jag hör men det var minst några fler om jag inte helt inbillar mig.
Mellan låtar tackar Mark publiken för att den supportar livemusiken och vikten av gemensamma upplevelser som konserter är. Han säger: ”Music Is Medicine” och förutom att han har rätt i det är deras sådan en det är svårt att få nog av.
Senare säger han: ”It’s not the cars, not the houses, it’s experience”.
Återigen har han förstås helt rätt och det är väl precis nu vi behöver band och artister som är genuina och som är där dom är av rätt anledningar, vilket alltid är själva musiken och den direkta relationen mellan band och publik.
Nästa gång, för det blir förhoppningsvis en nästa gång med tanke på bandets form och utstrålade energi, hoppas jag dom spelar på stora Nalen trots att den mindre klubben har överlägset ljud, men liksom bara för att The Chameleons är ett band som hör hemma på större scener. Jag blir inte förvånad om dom fortsätter hitta yngre fans med tanke på den spridda åldersfördelningen under dessa två kvällar.
