Frida Mirage – messy och instabil prinsessa

Foto: Mana Alipour

Frida Mirage släppte sin debut solo-EP Snailfish Museum i slutet av november. Där guidar hon oss genom sitt livs museum; utställningarna består av gamla ex och historier om hennes liv som lyssnaren får ta del av. HYMN träffade Frida innan hennes spelning på LYKKE NYTORGET för att diskutera hennes EP, PSL och livet som dramaqueen.

Du spelade tidigare i indiebandet Ruby Hive i London. Vad var det som fick dig att flytta till Sverige och satsa solo?

– Det var egentligen inte så mycket av ett val utan det var främst på grund av pandemin som jag var tvungen att fly London och bandet splittrades då på grund av att vi inte kunde repa. Så jag kom tillbaka till Stockholm och mådde piss. Jag flyttade hem till mina föräldrar och var väldigt lost gällande vad jag ville göra. Sedan skulle min bästa vän flytta till Malmö och jag hängde bara på utan någon riktig plan, det var en sådan tid där inget riktigt spelar någon roll. När jag kom till Malmö fick jag börja om på noll, börja skriva ny musik, hitta nya bandmedlemmar – tillbaka till ruta ett.

Mirage berättar att hon är väldigt stolt över soundet hon har idag och har tagit med sig mycket av det hon lärt sig under sin tid i London som bandledare. Soundet från Ruby Hive var väldigt präglat av hennes ex Björn som hon skrev väldigt mycket med, vilket gav ett tidigt Miss Li-sound. Men efter flytten ville Frida skriva musik som bottnade mer i hennes tragedier, men med en lekfull touch.

”Jag har blivit kallad Snigelfisken av mina storebröder sedan jag var liten”

Du har nyligen släppt din debut EP Snailfish Museum och jag blev väldigt fångad av konceptet att guida lyssnaren genom ditt museum, vill du berätta lite mer om det?

– Jag ville ha något som kändes väldigt nära min debut-EP och jag har blivit kallad Snigelfisken av mina storebröder sedan jag var liten. Det var det som jag började med och “Vem fan är jag?”. När jag var i tidiga tonåren döpte jag mig till “snigelfisken” på Instagram, så då började alla kalla mig för det istället och visste knappt att jag hette Frida. Så när jag skulle namnge de här låtarna och själva ihopsättningen av allt fick jag då idén till att ge något slags kontext till vad det handlar om.

– Det är samma sak med scen-dekoren. Det är “Quick Game of Chess on My Chest” (Schackbrädet), “A Bit Too Much” med telefonen som jag har med i musikvideon och sedan den här lilla toppen som jag har på mig i singelomslaget. Jag försöker flörta lite med de här historierna visuellt och i låtarna, det ska vara mer förankrat i historierna på något sätt.

Foto: Mana Alipour

Låtarna på EP:n är väldigt livliga och färgstarka, vad har varit inspirationen bakom allt?

– Inspirationen kommer väl från ganska dramatiska scener från mitt liv. Jag är en dramatisk person och känner väldigt mycket väldigt snabbt. Jag har varit ihop med en massa människor sedan jag varit liten och alltid blivit skitledsen, vilket lett till stora scener i matsalen där jag lagt mig ner och gråtit.

– Sedan tror jag att det var då alla var lite “Oj, hon är galen” och det var ju skitjobbigt att höra. Men sen tänkte jag “Ja, jag kanske är lite galen” och det var så skönt och befriande. Jag leker ju också mycket med det som inte är att alter ego, utan det är jag, men att jag är lite av en instabil och messy prinsessa som är hjärntvättad av Disney, sagor och drömmen om den stora kärleken. Jag har velat se mig själv uppnå den här ultimata kärleken men det är många gånger som det inte har blivit så och då har jag liksom dött på plats.

– Jag tror att all min musik är väldigt nära mig själv och mina historier men också andra dramatiska personer. Många brukar säga att jag påminner om Amy Winehouse och jag älskar Amy och en lite “Unapologetic, don’t give a fuck” attityd.

”Många brukar säga att jag påminner om Amy Winehouse och jag älskar Amy”

Kontraster är ett tema som genomskrider mycket av Fridas artisteri likt schackbrädets starka kontraster mellan svart och vitt. Hon berättar att det i tidigare projekt varit mycket glada teman som om att “Världen är fucked up och vi är motståndet”. Men på senare år har hon upptäckt en vilja att bejaka allt det jobbiga och främja alla toppar och dalar. Livet är både mörkt och ljust och Frida är inte längre rädd för att dyka ner i de känslorna.

– Jag älskar schack. Jag gillar att det blir väldigt markant, svart och vitt. Min musik är också väldigt hoppig i de här känslorna och jag vill ta med lyssnaren på en resa där det ska vara ganska oförutsägbart vad som händer härnäst.

Foto: Mana Alipour

Du var väldigt aktiv inom att stoppa nedläggningen av PSL och hur viktigt är det för dig som singer-songwriter att sådana media-outlets kvarstår? Hur blir du påverkad av nedskärningarna inom kultursektorn?

– Extremt mycket. PSL är för mig väldigt symboliskt och Pär har funnits med hela mitt liv med att höja independent artister. Sen också att det kan gå så långt att budgeten då väljer att lägga ner en sådan stor person inom branschen. Men för mig är det också mycket bredare än så; studieförbund och kulturskolor som lägger ner, ställen där jag fått lära mig och leka för att komma fram till där jag är. Så det är verkligen någonting som jag brinner mycket för, jag håller på att skriva min avhandling om det här just nu med nedskärningar inom kultursektorn så det är verkligen något som jag tar min chans att prata mycket om. Tillsammans är vi fler.