Nybrokollektivet Avantgardet turnerar i kölvattnet av sitt tionde album Noof Belfast – Nybro City (2024) och när turnén når Babel i Malmö ringlar sig kön långt ut på gatan. Sällskapet framför mig i kön pratar danska och när jag väl kommit in är konserten i full gång.
De brinnande inledningslåtarna “Alla känner apan” och “Smile and wave” får jag höra från garderoben. Blödande, innerligt och så mycket mer explosivt än Avantgardet någonsin låtit på skiva. Instängd i en studio är de ett småskevt indieband med trasiga socialrealistiska berättelser om livet i rännstenen, missbruk och psykisk ohälsa i en liten småländsk bruksort. Horsepundarpop med nybrosound. Live är de något så mycket större. Ett blödande heartlandkollektiv i full extas. Den gamla pietistkyrkan som Babel var en gång i tiden är väckt till liv och håller åter ett väckelsemöte. Inte om Gud, utan om något så mycket större. Om det där med att bara vara människa. Om dig och mig och en kär gammal vän det gått illa för.
Sångaren Rasmus Arvidsson är en publikdomptör av rang. En korsning mellan Bruce Springsteen 1973, Håkan Hellström från Wish, en övertänd Kal P Dal och en trasig pundare från de småländska skogarna. Medan jag själv lyckas tränga mig framåt i publiken i den mer avskalat dansanta gatuskildringen “Homerton High Street” hinner Rasmus spela maracas, slänga sig på golvet och låta publiken spela på hans hemmabyggda gitarr. Han klättrar upp på högtalarna, välter mikrofonstativet, river sönder tröjan, kastar vatten och slänger gitarren i golvet. Han befinner sig nästan oftare mitt ute bland publiken än på scenen. Ofta med mikrofonstativ, gitarr och allt. Gitarren i golvet på Babylon.
Rasmus är en rastlös själ som hela tiden måste sysselsätta sig med något kreativt för att inte återfalla i det destruktiva leverne som en gång förde honom ut på gatorna i London och Belfast. Ett liv som kan ta död på vem som helst men som tveklöst är en aldrig sinande källa till skakande berättelser från fel sida av lagen. Sedan debutalbumet För många dyra skor och döda ögon (2016) har Avantgardet hunnit spotta ur sig tio album, en samlingsplatta och en bok. På de två senaste albumen Från Nybro wiv lavv (2023) och Noof Belfast – Nybro City har dessutom en gnutta av energin från de laddade scenframträdanden lyckats hitta in i studion. Men det är i det verkliga livet det fullkomligt exploderar.
Det är där Avantgardet förvandlas till ett E Street Band för oss som inte kan relatera till stora arenaspelningar. Ungefär som på Stone Pony. Rasmus själv, gitarristen och medgrundaren Patrik Åberg (Adée, Utsatt, Anna & the Sea), gitarristen Andreas Ejnarsson (Lotta Wenglén, Christian Kjellvander, Bloosblasters), klaviaturisten Marcus Olsson (Ulf Lundell, Magnus Uggla, Holiday With Maggie), klaviaturisten och slagverkaren Mats Björke (Mando Diao, Jenny Almsenius, Ray Davies), basisten Johan Offerlind (Adée) och trummisen Agge Berg (Florence Valentin, Smoking Fish).
Mellan varven plockar Marcus fram både tvärflöjter och tenorsaxofoner medan Andreas sätter sig vid klaveret. Och rastlös som Rasmus är plockar han fram diverse slagverk när han har lust för det och medan alla trasliberala as fasar för ras i fas tre i den drivande “Vi får se” stämmer han upp i en rafflande munspelsduell med Marcus blödande tenorsax.
Mellan låtarna berättar Rasmus uppriktigt och öppet om det kantade liv som fört honom hit. Han minns sommarjobbet på ett boende inom socialpsykiatrin och hur han nästa sommar var en av de inlagda. Han minns nattbuss 131 mellan Kalmar och Nybro påtänd på kokain för mormors alla julklappspengar. Inför valsången “Samma liv” håller han ett brinnande brandtal om att inte födas in i familjen Wahlgren, att till skillnad från Ulf Kristersson tro på alla människors lika värde och hur en tvåkronorshöjning av busspriset är ren och skär signalpolitik för att tvinga folk att stanna kvar ute i förorterna.
Den trasromantiska kärleksballaden “Micke och Maria” om två heroinmissbrukare som förlovar sig på IVA efter en överdos får mig som alltid att fälla några tårar. “Alla tvivel” lånar en discobas, “Bottna” svänger nästan afrikanskt och “När stjärnorna slutar falla” är en dov pianoballad. Men mest av allt exploderar det i total eufori i dängor som “Törnvägen”, “Häll ut” och “Bengalerna”. I stark kontrast till de sönderrivna berättelserna.
“Samma ångest, men olika adrenalin” sjunger Rasmus i den “Jag vill inte va med” och medan håret reser sig längs mina armar till raderna om hur ungarna som tvingas att stasha ett vapen numera gör det för mat istället för bling. Den energiska “Horsepundarpop” landar i en avskalad lägereldsallsång, i den dansanta “Paul Gascoigne” ramlar mikrofonstativet rakt ut i publiken och i den boogiedoftande “Fårskinnstearaway (02.55)” slänger sig Rasmus ut i en publiksurf för att kraschlanda rakt i trumsetet.
Någon slänger upp en slips från publiken men Rasmus vägrar att ta emot den. Det känns för mycket som The Hives. Uttänkt rock. Istället bjuder han upp halva publiken på scen för att avsluta ordinarie set med det sextiotalsdoftande mastodontverket “Alltid bakom er”. Avantgardet är inte längre ett brokigt sjumannaband. Avantgardet är ett tvåhundrahövdat kollektiv. En kult. En folkrörelse. Alla är Avantgardet.
Hela den gamla pietistkyrkan kokar och allsången håller på i flera minuter efter att bandet gått av. Hur går man vidare efter det här? När bandet återvänder för en rad extranummer är det för att ta ner det igen. Till det nära och intima. Så som vi lärt känna varandra under kvällen. Helt enkelt med det smäktande orgeldränkta Procol Harum-eposet “Maginotlinjen” om hur livet efter tio album snarare är att krama främlingar och gråta vid lämningar än att vara hög i gränder i London. Livet har helt enkelt ordnat upp sig. Till slut.
Några låtar till bara. Sen kan vi gå hem. Tre högexplosiva stänkare för att krama ut det absolut sista av kvällen. I “Asfalten” snor någon i publiken en gitarr, “Sjuk i huvudet” blir ett intensivt primalvrål och när kvällen avslutas i det rena adrenalinpåslaget “Ut i natten” har Rasmus klättrat ända upp på balkongen för att sedan slänga sig ut i ännu en publiksurf.
Jag är totalt omtumlad och när jag skjuter mig ut i natten är Malmös rännsten sammanbunden med tvättstugorna i Nybro och gränderna i London. Precis som Sandviken förvandlas till Manchester och Sönnerborg blivit Berlin. Allt är samma liv. Dissonansen ligger över stan, inne på en toa smider någon planer över sommaren och buss 130 till Åkarp är nattbuss 131 mellan Kalmar och Nybro. Smile and wave! Alla är Avantgardet.
