No wave-ikonen Lydia Lunch är just nu ute på en turné där hon, tillsammans med electropunkpionjären Marc Hurtado (Etant Donnés), tolkar musik av Suicide och framlidne frontfiguren Alan Vega. HYMNs Anton Lindskog var på plats när duon nådde Malmö och ett fullsatt Medley i tisdags.
För hen med intresse för elektronisk musik av det lite svårare slaget borde inte Suicide behöva någon närmre introduktion. När New York-bandet dök upp i slutet av 70-talet var de långt före sin tid. Inflytandet som det första självbetitlade albumet från 1977 har haft är odiskutabelt. Och tycks ännu hålla i sig snart fem decennier senare. Generationer av synthpopduos och industrialakter har följt den evolution där Alan Vega och Martin Revs provocerande formspråk och suggestiva minimalism hör bland de första kända livstecknen.
Likt namnet väckte även bandet Suicide anstöt med sin blotta uppenbarelse. Att de använde synthar och inte gitarrer lär, på vissa ställen, ha uppfattats som en provokation i sig. Det finns otaliga historier om slagsmål som utbrutit under deras tidiga konserter. En ung Thurston Moore (Sonic Youth) lär ha lämnat en tidig Suicide-spelning i ren förskräckelse – bara för att gå och se dem igen kvällen därpå.
Lydia Lunch var blott 16 år gammal när hon, omkring samma tid och i samma stad, bildade no wave-bandet Teenage Jesus and the Jerks. Ett band som, för att citera Fredrik Strage, ”tyckte att punk var kvävande Chuck Berry-musik och ville skrika högre”. Några år senare startade fransmannen Marc Hurtado den tidiga industrialakten Étant Donnés tillsammans med sin bror Eric och de kom att samarbeta med namn som Michael Gira (Swans, Angels of Light), Genesis P-Orridge (Throbbing Gristle, Psychic TV) – och även med självaste Alan Vega.
Lunch och Hurtado var båda nära vänner med Suicide-medlemmarna och på pappret kvalificerade att föra läromästarnas arv vidare. Men kanske förlitar de sig för mycket på gamla meriter. För det går inte att skaka av sig känslan av att den här hyllningen är rätt slött genomförd.
Den charmiga lilla lokalen på Södra Promenaden är knökfull när duon går på scen. Marc Hurtado sköter synthar och elektronik och gestikulerar och poserar livligt medan Lydia Lunch alternerar mellan två olika mikrofonstativ.
Under spelningen hinner de bland annat avverka hela det klassiska debutalbumet undantaget ”balladen” ”Cheree”. Ursprungsformelns minimalism är intakt men det låter lite råare. Lite mer primalt på bekostnad av Suicides inneboende funkighet. Som när Marc ersätter den utmärkande basslingan i ”Ghost Rider” med gutturala läten.
I övrigt rör de sig inte allt för långt från ursprungsversionerna. Starkaste indikationen på att vi faktiskt befinner oss i år 2025 kommer när en rad om Ukraina adderas till ”Viet Vet”.
När Lydia Lunch besökte Malmöfestivalen 2013 med sitt dåvarande band Lydia Lunch Retrovirus spelade de en cover på ”Frankie Teardrop”. Från en utomhusscen mitt emot ett nöjesfält förvandlade de Suicides allra mörkaste epos, om den skuldsatte fabriksarbetaren Frankie som i ren desperation mördar hela sin familj och sedan sig själv, till en fascinerande kakofonisk rundgångssymfoni.
Något sådant får vi inte uppleva ikväll. Istället bryts nämnda låt – kanske den mest drabbande senkapitalismkritik som formulerats av efterkrigstidens populärmusik – tvärt innan den ens hinner närma sig originalets gastkramningsnivå.
Det bör dock nämnas att Lydia Lunch kommer väldigt långt enbart på att vara Lydia Lunch. En lika fantastisk scenpersonlighet som stark karaktär. Mer än tillräcklig karismatisk för att bära hela föreställningen.
Det är DIY-ideal och politisk ilska som format henne. I det avseendet har inte mycket förändrats sedan 1977. Givetvis blir det några välriktade skrevsparkar åt hemlandets nytillträdde president. Och de som står och filmar under konserten får höra vad deras smartphones gör med deras hjärnor.
Med råge. Efter den uppläxningen vågar nog ingen fråga efter en selfie med henne.
