
Jag har inte firat nyår.
Jag har inte druckit skumpa på Möllevångstorget eller duckat för några fyrverkerier eller ätit trerätters i en trea vid Telefonplan. När det nya året började satt jag på ett flygplan till London. Jag har lyft på ett brunnslock i gatan utanför Reckless Records och ålat mig igenom de slemmiga, underjordiska tarmsystemen som förbinder alla tusentals toaletter och handfat i Londons innanmäte. Det tog tid. Jag tappade greppet om tiden. Råttorna slutade vara rädda för mig efter någon dag och gnagde snart sönder mina kläder. Naken och huttrandes simmade jag genom floder av träck.
Till slut fann jag det jag sökte efter. Ett berg av toalettpapper, tamponger, pappersnäsdukar och stelnat fett. Trots det kompakta mörkret kunde jag urskilja att det sakta, sakta hävdes och sänktes. Jag ålade mig fram, varpå jag klöste mig in, inuti, och till sist pressade in mitt huvud så långt jag kunde. Sedan var jag tyst. Jag lyssnade.
Det här var vad jag hörde.
Ni var brat i år. Du var brat. Kamala Harris var brat. Dick Cheney var brat. Ni var alla brat. Ni har slutat vara brat nu, men jag, jag kommer fortsätta vara brat. Jag kommer vara brat i tusentals år. Alla t-shirtar, alla affischer, allt det ni inte ville ha när ni tröttnat hamnade hos mig. Illgrön kommer jag lysa upp kloakerna och göra råttorna blinda och skräckslagna. Jag kommer fortsätta vara brat medan kungadömen kommer och faller. Jag kommer inte bry mig. Jag kommer lysa som uran.
Jag har sugit upp nästan hundra år av populärmusik och resultatet är radioaktivt grön, kemiskt grön, miljöfarlig och obeveklig. Den gör dig transparant så alla kan se din insida. Det får dina ögon att rulla tillbaka in i huvudet så att du själv kan se vad som döljer sig där bakom. Era barn kommer födas gröna och tunna som simhud. De är alla brat och de kommer alla vilja dansa. Det kommer vara mycket vackert. Ni kommer alla vilja dansa. Jag kommer vara brat i miljoner år.
Efter tjugofem kan det falla sig naturligt att tro att en fjärdedel är avklarad, att det kommer dröja sjuttiofem år till nästa stora omställning, tills det blir dags att summera det som gjorde 20-talet till det som det blev. Men tiden har aldrig fungerat så. Långt innan Einstein hade de långbenta vandrande aporna som korsade kontinenterna förstått att tiden är relativ till hastigheten, att den i själva verket går bara tycks röra sig som vanligt när vår egen hastighet ökar. Och vi, vi rör oss fruktansvärt snabbt. Snabbare, snabbare, snabbare.
I början av 2000-talet hade ni indie-sleaze i nästan fem år. Nu kom det och gick på en knapp vecka. Pete Doherty väcktes ur sin dvala här nere, jag såg själv hur han krälade upp till ytan och hungrigt sniffade i luften, klöste i marken, vädrade. Men han var för långsam. Då var det redan över.
Oasis återförenades. ”Not in a million years mate.” Hur många år tror du har gått?
Oasis-bröderna har förstått att den miljonåriga cykeln hunnit gå ett helt varv sedan Definetly Maybe. Det är dags att börja om från början. Och ni, ni var väl aldrig någonsin sugna på mer musik? Allting var redan skrivet 1997. Och cyklerna går fortare, bröderna kommer att kunna splittras och återförenas och splittras och återförenas sju eller åtta gånger till under detta år.
Frälsaren skulle komma tillbaka efter tvåtusen år. Hur många år har inte gått sen Arnold Schoenberg dog, 1951? Han är försenad. Han hittar inte sina skor. Hans uttorkade hud är spänd över ett kors här nere, till minne av hur han dog för att visa vägen in i ett nytt liv, en ny luft. Ingen följde. Ingen vågade. De hatade honom för att de han sa skrämde dem. Men han kommer tillbaka. Han kommer att dra på sig huden igen och återvända till ytan, och när han gör det kommer ni stena honom igen. Jan Gradvall kommer sitta i TV-soffan och drar en suck av njutning medan det gamla läderspöket slås ihjäl på öppen gata.
Och allting går snabbare. När vi hörs nästa gång kommer ytterligare ett par miljoner år ha passerat. Men jag kommer fortvarande att vara brat. Jag kommer att lysa radioaktivt grön och du kommer att stirra in i mig tills dina ögon vänds inåt och du äntligen, äntligen ser var som finns där bakom. Och då, ja då kan vi börja dansa på riktigt.
Till dess,
Gott nytt år