Anna Ternheim: ”Att sjunga på svenska känns väldigt naturligt”

Foto: Samuel Bernström

Anna Ternheim är tillbaka. Psalmer från sjunde himlen är hennes nionde album, och det första sedan 2019. Det är dessutom hennes första på svenska. Albumet, som har en tydlig popprägel har skapats tillsammans med Joakim Berg och Martin Sköld (Kent). HYMN träffade Ternheim i Stockholm inför releasen.

Hur började arbetet med skivan?

– Det såddes ett frö när jag och Jocke jobbade med en låt inför Så mycket bättre 2022. I en översättning av Måns Zelmerlöws Walk With Me fick jag höra min röst i ett nytt sammanhang, en ny ljudbild. Vi reagerade båda och insåg att jag inte låtit så tidigare. Vi bestämde oss för att pröva och se vad som händer om man skulle skriva på svenska, och allting föll på plats.

”Vi bestämde oss för att pröva och se vad som händer om man skulle skriva på svenska, och allting föll på plats”

Det har gått mer än två decennier sedan Anna Ternheim debuterade med Somebody Outside– en skiva som slog stort och bland annat resulterade i en Grammis för bästa nykomling. Från att skicka in demo efter demo och bli refuserad av skivbolag till att få möjligheten att leva av musiken. Samtidigt förändras också kontrollen över skapandet. Debutskivan fick möjlighet att växa fram och mogna under lång tid.

– Att slå igenom var ju en dröm som gick i uppfyllelse. Så jag skrev som en dåre för att följa upp min debut. Det var svårt, men jag fick ut den där andra skivan ändå.

Har du någonsin upplevt skrivkramp?

– I perioder, absolut. När jag slog igenom fanns det plötsligt en förväntan. ”Vad gjorde jag sist som funkade? Hur gick det till?”. Den processen var ganska krokig. Det är en väldigt fin balans. Man pratar om inspiration, skapande och hela den kreativa processen. Den är på något sätt beroende av att man är öppen, att det är kul och lekfullt utan massa press och krav. Samtidigt som det ju är en massa press och krav. Den dagen man börjar försörja sig på det som var en passion kan det bli svårigheter.

Albumet är Anna Ternheims åttonde, men det första på svenska.

– Jag har nog tänkt göra en svensk skiva ganska många år, men aldrig känt att det varit läge. Nu var det som att den bara blev gjord. Att skriva på svenska har varit kul, en ny ingång på något sätt. I engelskan, som jag tidigare skrivit på, kan jag känna att musik och ord ibland nästan flyter ihop. Det är något melodiöst. Nu har jag försökt hitta en ny form. Vi har också skrivit texterna ihop, och jag kan känna att det varit skönt att ha draghjälp, någon att bolla med. I slutändan är det ju också jag som sjunger texterna, så jag måste känna att de landar i mig. Men att sjunga på svenska känns väldigt naturligt.

Foto: Samuel Bernström
Foto: Samuel Bernström

Har ni tre arbetat tillsammans under hela arbetsprocessen?

– Vi skrev halva skivan alla tre. Andra hälften skrev jag och Jocke själva. Martin har varit med i produktionen ända från början. Det blev jättekul att Martin kom in. Ett oväntat element. Jag hade först en tanke om att skivan skulle vara avskalad. Alla låtar är skrivna med akustisk gitarr och sång – men det finns också väldigt mycket pop i dem. Man kan ju ha teser och idéer om en form, och sen får man justera den lite. Det skulle vara låtar som jag kan plocka ner. Jag vill kunna spela dem med en akustisk gitarr.

Var det självklart att bli soloartist?

– Nej, jag hade inte riktigt formulerat det för mig själv. Men egentligen var det ganska självklart. Jag har alltid suttit och skrivit låtar själv. Jag hade jag ett band när jag var utbytesstudent i USA. Jag spelade också ihop med ett band här i Sverige, som var med på några av låtarna på Somebody Outside. Eftersom det var jag som skrev blev det ändå relativt klart att det var under mitt namn det skulle släppas.

”Det är fan ett av de ensammaste yrken som finns”

– Jag har ibland känt att det varit ensamt att vara soloartist. Det är fan ett av de ensammaste yrken som finns. Men det har ju också alltid varit vad jag gjort. Samtidigt har jag alltid varit lite småavis på de som har ett band. Det verkar så jävla härligt. Men då tampas man ju med andra utmaningar. Att man inte tycker lika. Vem som drar i vad och hur man ska göra saker. När det funkar blir det så himla starkt.

Märks det tydligt på Jocke och Martin att de spelat tillsammans?

– Ja, verkligen. De kommer ju från bandsidan, och det älskar jag. Att vara musiker från den världen ger en väldigt tydlig estetik. De vet vad de tycker om, jobbar som bandmusiker, så det är inte en jazzskiva ena dagen och en popskiva den andra. Det blir en tydligt utmejslad värld, vilket man hör. Man hör att de är inblandade i den här skivan och våra världar möts någonstans. Arbetet har varit väldigt låtfokuserat, vilket varit enormt viktigt. Det är texten och sången – och produktionen som egentligen bara ska stödja vad man vill berätta.

Foto: Samuel Bernström

Låter skivan som du föreställt dig?

– Delvis. Jag blev också överraskad av ett par av låtarna som jag inte alls riktigt tänkte att man kunde skriva så. Man har en idé, och delar av den kommer att finnas kvar i slutet. Annars är det vart processen tar en. Det blir alltid annorlunda än man tänkt sig – men det kan ju också bli väldigt bra.

Anna Ternheim är utöver albumet också aktuell med Sverigeturné med start på Södra Teatern i Stockholm den 17 mars 2024.