Det är nio år sedan Reginald ”Reggie” Noble, mer känd som Redman, släppte sitt senaste studioalbum. Han har droppat en massa singlar med underhållande videor under åren men jag hade gett upp hoppet om ett nytt album.
Så, poppar en bild upp i mitt sociala medieflöde: Muddy Waters Too – och omslaget är bekant. Redman på en pinnstol i ett stökigt rum. Men färgerna är annorlunda. Det är dunklare och mörkare än omslaget på Muddy Waters från 1996. Innan jag fattar att det är en sen uppföljare till hans klassiska CD från 1990-talet är jag övertygad om att det är en slags nyutgåva. Men det är alltså en helt ny, fräsch skiva av Redman. Och när jag säger fräsch menar jag fräsch med stora bokstäver. Han spottar raps i samma snabbhet som för 30 år sedan – och hans rim är så innovativa. Här är en artist som får alla generationer på fall när det gäller humor och unika texter. Redan 17 sekunder in i första låten, ”Da Fuck Goin On” är jag fast:
”I flip modes and rampage your zip codes / I done trenched coat, I’m heavier than Klitschko”
Han intonerar varje ord och det känns naturligt överdrivet. Efter att ha sett Redmans videor kan man se hans mimik framför sig när man hör honom rappa – det är på gränsen till galet, det är medryckande och alltid underhållande. ”I’m near 50, don’t need the homage / I can still drop an album and change the climate” skryter han på ”Whuts Hot”, och det stämmer. Sedan debutalbumet Whut? Thee Album, 1992 har han förändrat klimatet inom hiphop.
Han slog dock igenom redan 1990 när han gästade EPMD på deras album Business as Usual. Sedan dess har han varit ständig gäst på andras album, framgångsrik i duon Method Man & Redman (vilka gjorde två album och en film med soundtrack), i rapsupergruppen Def Squad (med Erick Sermon, Hurricane G, Jamal och Keith Murray) och med en ström av soloalbum och filmroller. Du har säkert sett honom utan att veta vet han är.
Muddy Waters Too är ett album där en utsvulten Redman har tryckt in hela 32 spår på totalt cirka 80 minuter – men det blir aldrig tråkigt. Det saktar aldrig ner, låtarna har alla ett högt tempo; det är fräsch rap (54-åriga Redman hade lika gärna kunnat vara 26 år som han var när Muddy Waters släpptes) och underhållande melodiska sketcher som binder låtarna ihop på ett mycket medryckande sätt.
I ”Lalala” medverkar så klart Method Man. Ett album utan honom hade känts konstigt, och trots att låten är bra är den långt ifrån en av de bästa på albumet – även om den något enformiga Method Man är bättre än på länge. Dessa två rappare har alltid dragit fram det bästa hos varandra, men det är tydligt att Redman (trots att alltid varit lite av en outsider i hiphopvärlden) har utvecklats till den mest varierande av de två.
Speciellt i låtar som ”I’m On Dat Busllshit”, ”Ignant”och ”Don’t Wanna C Me Rich” hörs Redmans aggressiva, överdramatiserande och välformulerade stil. Men det funkiga soundet från 1970-talet pumpas hårt i ”Dynomite”. Intressant nog är skivans svagaste spår ”Kush” med Snoop Dogg, som själv nyligen släppte ett mycket bra album. Denna låt har det typiska Snoop-soundet: megasoft, meditativt med en känsla av att vara hög. Men Redman räddar låten med sin beskrivande rap.
Stora överraskningen kommer i låten ”Lite It Up” där det låter som en mix av hiphop från ca 1984 och samtida rap med aggressivt tempo. Men det är gästartisterna som gör låten så spännande. Här finns hiphopens drottning Queen Latifah, Naughty By Nature, Rah Digga, Shaquille O’Neal och Lady Luck. Old school möter new school i en härlig mix! In på 31:a spåret kommer sen KRS-One: en sann ikon inom hiphop.
Det går knappt att sammanfatta albumet. Det är fullt med de största namnen inom hiphop. Det innehåller tidsepoker som sträcker sig från 1970-talet till 2024. Det är lika snabbt och fräscht från början till slut. Ett tidlöst album: jag är hänförd efter att ha sträcklyssnat på det 80 minuter långa albumet tre gånger på raden.
[Gilla House, 24 december]
