Nu är det jul igen och far är full igen och mor hon ligger under bordet. För att ännu en gång stå ut med Kalle Ankas snattrande kulturimperialism, Tomtefars prylhets och farbrors rassetugg över lutfisken är det bäst att som vanligt krypa ner under täcket med några stärkande julsånger i lurarna. Även om ringdanser, psalmer och Whamageddon inte är din pryl i år heller.
En gång är ingen gång, två gånger är en tradition och efter fjolårets fullmatade dubbelsamling This Is All the Snow You Get vol 1 är Ella Ruth Institutet tillbaka med ännu en alternativ julskiva. I rakt nedstigande led från klassiker som A Christmas Gift for You from Phil Spector (1963), Glitter, glögg och rock’n’roll (1979) och Merri Krissmass Asshole (2015). I sann Traveling Wilburys-anda passar man dessutom på att hoppa över tvåan för att gå direkt på trean. Ett väl sammanhållet samlingsalbum som ännu en gång lyckats med konststycket att ta julen på fullt allvar och samtidigt bli en fristad från julstress, glättighet och påtvingade traditioner.
Stämningen sätts direkt med Henrik Meierkords (Ossler, Grown Up Stories) och Michael Walls (Shadowplay) dovt svävande instrumentalversion av luciasången “St. Lucy” med en tung cello och en drömsk lapsteel i förgrunden. Dröjande och rogivande med en stor portion vemod, sorg och eftertanke i botten. För övrigt samlingens enda traditionella julsång, med undantag för när The Grinch ödelägger “Holy Night” i ett trasigt elektroexperiment.
Visst lånar Hudiksvallsbördiga Hillström & Billys vuxenpoppiga Ellen Colldén-duett “A brand new day” också några rader ur “Stilla natt”, precis som H. Selfs dävna lägereldsbagatell “Julebak” snor melodin från den tyska julsången “O Tannenbaum”. Men även när det grundar sig i det traditionella utvecklas det alltid till något helt annat. När Bebe Risenfors (Badliver & Hans Brustna Hjärtan, Dom Smutsiga Hundarna, RÅÅ) och Freddy Holm (Cornflakes, Salmon Smokers) utgår från psalmen “Ett barn är fött på denna dag” landar det i en insiktsfull samhällsskildring över rumänska tiggare, borgerliga regeringar och en julhandel som är så långt bort man kan komma från när vänsterextremisten Jesus körde månglarna ur templet.
Bjällrorna lyser med sin frånvaro och enligt Ella Ruth Instutet är det snarare lapsteelen som skänker julstämning. Övergripande drar det mot country i låtar som My Dear Companions femtiotalsdoftande stämsångshonkytonk “Christmas Is Blue Without You” och svenskamerikanskan Rebecca Tilles (Jeffrey Lewis) skilsmässosnyftare “Clownen i spegeln” eller lågmält sorgsen americana som exilamerikanska The Pistol Flowers “The Ballad of William and Julie” och lundabon I’m Kingfishers tröstande Beatrice Rosdahl-duett “It’s Ok If It’s Not Ok (Even If It Is Christmas Eve)”.
Men även om det huvudsakligen rör sig i ett varsamt och stilla ljudlandskap har varje låt sitt eget uttryck. Skivbolagsdirektör Eric Palmqwists (EP’s Trailer Park, Monostar) “Lilla stjärna” är ett kargt, souldoftande föräldraångestepos och endamsbandet Lovi Did This’ lofi-klingande “My Luck Will Turn This Christmas” är en antifolkig garagebluesgospel. Mest sticker malmöitiska Andi Almqvist ut när han följer upp sin trasromantiska julsång “Kirseberg” med den bittert Nick Caveska mördarballaden “The Turkey” skriven ur perspektivet av en vresig kalkon på väg att bli julmiddag.
Starkast är det när låtarna utvecklas till små detaljrika noveller om den lilla människan. Om den nyskilda pappan som firar med en capricciosa, några Mariestads och en bild på dottern på en enslig krog i Johan Hammarbäck & Vägs Ändes tramporgelvaggande “Nästa jul”. Eller om den kringflackande mannen i finlandssvenska Mika Häkkis (Monolord) vemodiga “Hem till jul” med flera mil på vägarna innan han får fira jul med morsan. Eller för den delen om småbarnsföräldrarna som lägger livspussel med Rydbergs rödbetssallad, nybakta scones och Disney+ i Kristinehamnskvartetten Bro Mesas gemytliga “Njut av livet”. Skivans absoluta höjdpunkt är dock när exilvärmlänningarna Linnea Lidberg och Filip Finado försonas med sina hemstäder i den innerliga duetten “Hemvändarvisa”.
“Den ultimata julskivan som även får den grinchigaste bittermandel att smälta av innerlighet och värme” skrev jag om föregångaren och även om det är något färre låtar i år är mycket sig traditionsenligt likt. En timmes personliga julkort som på ett eller annat vis tar sig an julens tema på ett sätt det – hör och häpna – faktiskt går att relatera till. Även för den som tröttnat på julen redan i november, inte firar jul alls eller bara längtar tills allt är över.
God jul!
[Ella Ruth Institutet, 13 december]
