Minns ni den där tiden då Plan B höll till i en källare på andra sidan Norra Grängesbergsgatan i Malmö och var möblerat med pingisbord? När groggarna kostade 40 spänn, alla kände alla och polisen ville stänga ner skiten? När de drev skivbolaget Kollektivet Records och var ett lokalbandsparadis där band som Sista Bossen, Nova Blast, Juste Splint och Skenet Bedrar spelade stup i kvarten? Fan vad jag saknar den tiden!
Det har gått mer än fem år sedan Plan B flyttade över gatan och förvandlades till ett gigantiskt kulturkvarter med flera scener för parallella evenemang med stora bokningar. Någonstans där försvann mycket av charmen, personligheten och samhörigheten som en gång gjorde Plan B till världens bästa ställe. När de drar ihop punkfestivalen Punkspark grips jag av komplett nostalgi. Åtta lokala band på två scener i ett långt punkrus där det nya och det gamla Plan B möts samma andetag.
När Ängelholmskvintetten Golvad Grävling ska sparka igång kvällen redan vid femtiden med är det bara jag och stans mest frekventa konsertbesökare Paulina Lankauf som står vid scenkanten. Med hjälp av lite megafoninpyrt oväsen väller publiken in och bandets ena sångerska och gitarrist Viktoria Jablonski stämmer upp i ett avantgardistiskt solostycke på lergök. Plan Bs garderobiär Elias Leijon (Bugspray) är bandets andra sångare och gitarrist och tillsammans med gitarristen Oskar Bergström (Avocado Cat, Camel Dogs, Thörn), basisten Klara Svensson och trummisen Douglas Granquist är det en fullständig punkspark.
Experimentell semipolsk dundersunkteaterrock fylld av Philemon Arthur-absurditeter, Sista Bossen-tokerier och allmänt kaos och stök. Tretton låtar på exakt tjugotvå minuter om allt från statligt knark, prästost och tåg till Gudrun Schymans förlossningsvideo och att bli kåt av tanken på matriarki. Allt medan medlemmarna klättrar på saker, faller omkull och nästan är mer ute i publiken än på scen. Så jävla punk!
Efter fem års tystnad reser den skramliga trion SakerSatanGör sig från askan för att slängas rakt in i elden igen. Med trummisen och huvudsångaren Jerka Pettersson (Gula Blend, Utflykten, Stackars Johnny) i spetsen river de av sina två EPs SakerSatanGör (2018) och Vi har inte gjort nåt (2019) i sin helhet. Två bröder och deras vän med garageskramlig, dyster indiepunk någonstans i närheten av Knivderby och Pascal om att köpa vin, ramla och tjacka fultjack. Den pigga “Sjunger och skrattar” är en riktig dänga men det är den långa mässande “Natten” som sätter djupast avtryck i sin suggestivt hypnotiska eftertanke.
Någon gång under kvällen måste jag också hinna få i mig lite mat och eftersom jag redan sett Badass Bengtson två gånger i höst får jag höra inledande “Blåögd” ifrån matkön. Fyra ynglingar med moppemustasch direkt hämtade från tiden då punken var ny och deras föräldrar knappt var påtänkta. Sångaren och gitarristen Axel Sarnäs, gitarristen Stellan Hall, basisten Harald Terfelt och trummisen Nils Olsson kallar det antiindie, själv kallar jag det ungdomlig 77-punk med rost i fickan och melodier som för tankarna till Bloss. Den hetsiga “Stresspunk” bjuder upp till mosh och när Stellan ställer sig bakom orgeln förs tankarna till Noise. Som avslutning byter de instrument med varandra och stämmer upp i en kaotiskt stökig version av KSMBs gamla kristna twist “Dörrterror”.
Även om Kisset Sviders bandnamn också doftar gammal 77-punk är de något helt annat. En vuxenarg hardcoreduo som varvar rasande d-takt med gallupundersökningar, fagra trallstämmor och dansbandsflirtar. Trum-Jesper och gitarr-Robin delar lika på sången och pissar minst sagt åt alla håll. Bajsar på Jimmie Åkesson, spelar Tetris med Vänsterpartiet, hetsar mot nya gamla moderaterna och skriker på Kissdemokraterna tills Robin tappar rösten. Lite politiskt inkontinent sådär. Julplattan Merry Kissmas och psalmerna från krunkplattan Tredje testamentet lyser tyvärr med sin frånvaro men mitt i alltihopa passar de på att ta sig an Jespers morsa Christina Lundströms gamla dansbandsdänga “Ta din rock och din hatt”.
Är det något band som personifierar festivalnamnet Punkspark så är det den bråkiga hardcorekvartetten Kampsport. Crimecity Dampcore. Redan i inledande “Snutslakt” har basisten Harry Björck (Interemo) klättrat upp på högtalarna, sångerskan Amanda Cisternas (Yamcha, Pure) råkat i handgemäng med sin tvilling och mikrofonen vandrat runt i publiken. Tillsammans med gitarristen Damien Waychester (Lingchi) och trummisen Ossian Larsson (Paranoia, Sam Josef, Cosmic Ritual) är det en brutal käftsmäll. Snortajt, ADHD-stinnt och bångstyrigt. Fyra stenkastande våldspsykopater som får brev från Inkasso, hyllar transpersoner och anser att en falafel inte ska kosta mer än 25 spänn. Bland moshar och brutala growlkörer finns också utrymme för referenser till såväl Ebba Grön som Vit Päls och Annika Norlin och när de tolkar Motörheads “Ace of Spades” som extranummer slänger sig Amanda ut för att surfa på publiken. Hardcore är en kampsport.
“Mår ni bra? Det skiter väl jag i, era jävla nollor!” vrålar den Halmstadbördiga electropunkduon Birra Mementos basist Oscar Pahlm (Kvartiåtta, Wild Dogs, Manolitos Lilla Orkester) på klingande låtsasskånska. Tillsammans med sångaren och gitarristen Jonathan “Jura” Malm (Benedict Firemonkey, Asbest, Cosmic Snake) och några stökiga backtracks bjuds det upp till ett dansant kaosröj. Bråkigt, irriterande, respektlöst och äckligt. Som om de svenskspråkiga danskarna i 1000lax vaknat på fel sida. Ett härjigt smutsrejv med låtar om att dansa och att bara kunna få upp den när man lyssnar på Viagra Boys. För att inte bli alldeles för full häller Oscar hela ölen över sig och i avslutande “Revolver” använder Jonatan hela publiken som axelband.
Noiserocktrion Bathouse tar över på lilla scen. Det har bara gått tre veckor sedan jag såg dem där sist men ikväll är bandet som växte upp ur Smiling, War In Youth och Mary Anne’s Polar Rig nästan farligare, larmigare och mer besatta. Det effektindränkta industriella mörkret är tätare och dryper av underjordisk ångest. Kanske beror det på att sångaren och gitarristen Jesper “Throu” Olssons (Sex Act) gitarrpedaler lever sitt eget lilla liv men tillsammans med Philip Lindskogs slamriga trummor och Denise Madsen Hults dova basgångar är det något helt annat än sist. “Jag är ytterst ledsen för er som hatar det här” säger Jesper när de blir inropade igen och river av en repris på den brutala “Ghostly Figurine”, ännu mer kaotiskt än sist.
Hela festivalen avslutas av Bloss. En ung och argsint trio som minst sagt gör skäl för sitt namn genom att brinner snabbt och intensivt för att sedan plötsligt gå upp i rök. Igår släppte de sitt självbetitlade debutalbum, ikväll kör de sin näst sista spelning. Ihärdiga fyrtaktspunkstänkare med intensiva melodier som pendlar mellan smutspoppig expressivitet och rå frenesi. Med Ramus Langéns lika meckiga som skramliga trummor, Glenn Rosenqvists melodiskt drivande basgångar och sångaren och gitarristen Carl Emil Bagers förtvivlade ångestvrål är det minst sagt otyglat och rått. Carl Emil måste rentav vara rabiessmittad. Axelbanden ramlar av, kablarna far åt helvete och moshen står som spön i backen. När de för en gångs skull tar det lite lugnare i “Upp för trappan” sätter sig folk ner på golvet och ror. Efter den pampiga “Tystnaden faller” bölar hela publiken för att det håller på att ta slut och efter att Glenn kastat sig ut i en publiksurf i extranumret “Snart så är jag död” är det just det. Över. Elfte januari har Bloss sin absolut sista spelning, även den på Plan B. Sen har de brunnit ut.
Adrenalinet pumpar runt i blodet. Hela kvällen har varit en påminnelse om vad Plan B faktiskt var en gång i tiden. Lokalbandsparadiset på jorden. Det är bara pingisborden och fyrtiokronorsgroggarna som saknas. Men i samma stund som sista ackordet klingar ut är förtrollningen bruten. Merchborden är redan bortplockade för att göra plats åt nattklubben efteråt. Ett helt annat evenemang som inte har med varandra att göra mer än att de delar samma lokaler. Men drömmen om att Plan B åter är ett ställe där man hänger kvar i allsköns gemenskap tills den allra sista rumlaren ramlat omkull är väckt igen, åtminstone för en stund. Då när man, med lite tur, kunde hänga kvar ända till åtta på morgonen, så länge man hjälptes åt att städa lite. Fan vad jag saknar den tiden!
