
Picknickborden är undanröjda på Victoriateatern i Malmö och teatersalongen har förvandlats till ett enda dansgolv. Något annat hade inte gått när två hårdsvängande klezmerkollektiv står på scen med sitt explosiva, livliga balkangung. Victoria dansar!
Kvällen sparkas igång av den brokiga septetten Tibble Transsibiriska från lilla Tibble strax utanför Leksand. De kan den romska musiktraditionen utan och innan men aldrig har den varit lika rotad i det ursvenska. Spansk-frygiska tongångar och östeuropeisk resanderomantik fullkomligt acklimatiserad i den svenska visan och folkmusikarvet från Dalarna. Eklektiskt kryddat med folkpunk, ska, hiphop och hotswing i ett laddat, organiskt driv.
I fronten står den karismatiske Johan Testad (Electric Folk) och varvar akustiska gitarrer, rivjärn och balkanflöjten kaval medan han sjunger uttrycksfullt om cigaretter, stjärnor, kvinnor, rävar och alkohol. Stundtals drömmande på romani men framför allt teatralt på svenska. Dynamiskt uppbackad av Jonas Runefelts rafflande domror, Hiroko Nishikawas (Neiro) eldiga altsaxofoner, Emil Rotsjös (Stiko Per Larsson, Filled) passionerade fioler och akustiska gitarrer, Sergiusz Markowskis (Bahtale Roma) svärmiska dragspel, Stian Grimstads (Lele Lele Orchestra, Siena Root, Unconditional Love) stadiga bastubor och Martin Kjellgrens (Electric Folk) frigjorda trummor.
Det har gått fem år sedan senaste albumet Swedisko (2019) men Tibble Transsibiriska är lika hungriga och ivriga för det och bjuder upp till hejdlös allsång även i låtar som folk kanske inte riktigt hört tidigare. “Anden i flaskan” blir en andlig besvärjelse till flaskan, den mer avskalade “När vinet tagit slut” är lika innerlig som lyrisk och den röjiga “Jag går ner på puben” får adrenalinet att rusa i blodet. I det kärnfulla Dogge Doggelito-samarbetet “Havannas lejoninna” landar Hiroko plötsligt i ett naket svävande saxofonsolo och avslutningsnumret “Ushti ushti Yanina” exploderar i scat-lekar, Rosa Pantern-solon och ett fläskigt mässande transgung medan halva bandet rusar ut i publiken. “I wanna be a romano!”

Det malmöitiska klezmerkollektivet Folkdivizjon tar över scenen. En solid folkarmé i enad front av tätt blås, smattrande slagverk och ett sanslöst tryck där varje medlem står längst fram. Klarinettisten Markus Cederholm, altsaxofonisten Love Bragée, tenorsaxofonisten Vidar Hansteen-Jörgensen, trombonisten och althornisten Hjalmar Nordkvist, trumpetaren och virveltrummisen Alvin Samuelsson, bastrummisen Olof Larsson, bastubisten Nicole Bouchkas och dragspelaren Lukas Hultman.
Traditionella balkanlåtar som “Ale Brider”, “Ot Azoy!” och “Opa cupa” varvas med egna kompositioner med namn som “Tillbaka till Skurup”, “Burnout” och matkomatunga “Mango Lassi”. Alvin och Olof sjunger någon låt var men för det mesta är det instrumentalt, om än med diverse utrop och hummanden mellan varven. Tradlåten “Dada Sali” tillägnas den makedonska saxofonisten Ferus Mustafov, “Optani” är en sjövild sjutaktare och “Dra en vals” blir en trasigt gungande armkroksvals. Trycket är sanslöst och i den avslutande tradlåtsrökaren “Tanz Tanz Yiddelekh” kokar hela Victoriateatern.
Ändå är det ingenting mot när de kommer tillbaka till scenen för ett avslutande extranummer. Bägge banden som en överdådig femtonhövdad orkester. Tillsammans avslutar de med en storslaget episk tolkning av det föränderliga ledmotivet “Bubamara” ur den serbiska Emir Kusturica-rullen Svart katt, vit katt (1998). De som gått hem får skylla sig själva. Det här är något helt annat än de stillsamma picknickkonserter som annars är Victoriateaterns signum. Ändå andas allt av samma okonstlat familjära stämning. Victoria dansar!