Varje december hamnar jag i samma situation. I samma gathörn. Mitt i ett samtal.
Samtalet pågår fortfarande. Det rör sig mellan drömmar, uppgivet tjafs och kärleksfullt käbblande. Då och då stannar allt upp till kören som sjunger Galway Bay. Då kommer tårarna.
Kanske för att jag alltid känt mig som en irländare på bortaplan. Kanske för att det är så jäkla bra, varmt, ärligt, angeläget.
Tanken dyker upp under en promenad på stan. Kanske står de där på busshållplatsen eller framför plazan. Shane MacGowan och Kirsty MacColl har gett en mening, en betydelse åt alla de röster och människor som rör sig utmed stadens trottoarer, bänkar och väntrum. De har satt tonen för samtalet.
Ett samtal som berör oss alla. Ord som beskriver stunden och framtiden, utsattheten och närheten. En total närvaro, men samtidigt en stark längtan bort. En påminnelse om att vi behöver samtala, oavsett hur kylan gärna stänger oss inne i våra lägenheter, hus, i våra tankar.
Shane MacGowan gick bort tidigare i år. Hans historier har varit en ständig reskamrat och en tröst. När han sjunger om White City, om hundkapplöpningar och gambling vid Westway, London. Då följer jag med trots att jag hatar hundkapplöpningar. Som en av kvarterets paddies. Det är inte första gången Shane tagit mig med till platser där jag inte vill vara, där förmodligen ingen vill stanna. Ändå har det alltid känts rimligt att följa med.
Här i gathörnet står han och bråkar med vännen Kirsty MacColl.
“I could have been someone
Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can’t make it all alone
I’ve built my dreams around you”
Den här julsången hann gå många varv innan den blev av. Att det blev Kirsty MacColl som väckte låten till liv, var ingen självklarhet. Hennes pappa Ewan MacColl hade i och för sig samarbetat med the Pogues tidigare, med hans klassiska Salford-epos ”Dirty Old Town”.
Salford. Platsen för det klassiska fotot med The Smiths. Platsen där Bernard Sumner (New Order) och Tim Burgess (The Charlatans) föddes.
Ewan var en fantastisk låtskrivare, men lämnade tidigt sitt föräldraansvar. Kirsty växte upp med sin mamma, punken och inspirationen från Brian Wilson, The Kinks och Shangri-Las.
Kirsty MacColl skrev sin bästa låt “They Don’t Know” tidigt i karriären, och när hon lånade ut den till Tracey Ullman blev den en stor hit. När hon själv lånade “A New England” av Billy Bragg gjorde hon dem båda odödliga.
Kirsty lämnade senare musikscenen, och flyttade ner till Latinamerika för att jobba som engelsklärare. Hon gick bort efter en hjältemodig insats i en olycka vid den mexikanska kusten år 2000.
“Happy Christmas your arse
I pray God it’s our last”
Det här kärleksgnabbet mitt i decembersnön släpper inte greppet trots att december betyder att sommaren börjar här på södra halvklotet.
Shane och Kirsty kan träffas igen, om det blir ovan molnen eller på något nytt gathörn. Den här julen kanske blir deras första tillsammans på många år.
PS. Bilden av Shane och Kirsty är en av de mest ikoniska julupplevelserna. På en playlist kan den följas upp av Vicentico (Los Fabulosos Cadillacs) och Celia Cruz som skålar i Buenos Aires sötsalta vatten i ”Vasos Vacios”, Neil Tennant (Pet Shop Boys) och Dusty Springfield i ”What Have I Done to Deserve This”, Cristobal Briceño (Ases Falsos) och Coni Lewin i ”Como Quieres que no Me Enoje”, Iggy Pop och Debbie Harry i Cole Porters ”Well Did You Evah!”.
