Linköpingsbaserade Cold Meat Industry var, under 90- och 00-talen, en av världens viktigaste plattformar för underjordisk industrimusik. Men när den ensamma eldsjälen bakom alltihop inte orkade längre föll allting ihop. Nya dokumentären Soul In Flames berättar hela historien om Cold Meat Industrys uppgång, fall och vägen tillbaka. HYMNs Anton Lindskog har fått en exklusiv förhandstitt.
Arbetet med Soul In Flames har pågått i flera år. Det är svenska produktionsbolaget Artax Film som ligger bakom projekt.
Världspremiären ägde rum i början av november i år på Debaser i Stockholm. I samband med det hölls även en Q&A ledd av journalisten Ika Johannesson med filmskaparen Claudio Marino och filmens huvudperson – Cold Meat Industry-grundaren Roger Karmanik – samt konserter med de två tidigare labelakterna In Slaughter Natives och Raison D’Être. Den 14 januari är det dags för de två nästföljande visningarna som äger rum på Spegeln i Malmö och Bio Roy i Göteborg.
Soul In Flames berättar historien om Cold Meat Industry. Men det är grundaren Roger Karmanik själv som står i centrum.
Cold Meat Industry var hans skapelse. Den lilla oberoende etiketten var den aktör i världen som förde vidare idéerna från den tidiga, mycket experimentella industrialscenen under en tid då genren i övrigt tog mer kommersiella, rockinriktade strömningar. Från sitt pojkrum i Mjölby förändrade han musikhistorien.
Det var Karmaniks mycket speciella smak som formade det unika Cold Meat-soundet. Kanske representeras det bäst av två ytterligheter: Arcanas vackra storslagna etheral wave, som skulle kunna liknas vid ett svenskt svar på Dead Can Dances mest gotiska period, mot Rogers egen musik med det starkt lo fi-producerade noiseprojektet Lille Roger som föregick labeln, och långvariga industrial ambient-akten Brighter Death Now som blev ett av etikettens flaggskepp.
Oljudsterroristerna Throbbing Gristle var en viktig ledstjärna. Men Cold Meat Industry var, med signingar som Raison d’Être och Desderii Marginis, även viktiga för subgenren dark ambient (som skapades några år tidigare av f.d. SPK-medlemmen Brian Williams soloprojekt Lustmord).
Etiketten har också varit viktig för det som brukar kallas neofolk då akter som stockholmska Ordo Rosarius Equilibrio och subgenrens på senare år absolut största namn – luxenburgska Rome – ingick i artiststallet. Det var också på Cold Meat Industry som Mortiis släppte sina första album med dungeon synth innan han slog sig loss för att bli alternativ rockstjärna med (betydligt mer lättsmält) industrirock. Att Håvard Ellefsen, mannen bakom den karaktäristiska Mortiis-masken, redan hade spelat på de internationella scenerna med black metal-bandet Emperor var inget som Karmanik brydde sig om när han signade honom. Roger avskyr metal.
Cold Meat Industry växte från något lokalt och väldigt obskyrt till att bli en internationell verksamhet men förblev underjordisk och starkt trogen DIY-idealen genom alla år. I filmen får vi träffa några av artisterna som låg på etiketten: nämnda Håvard från Mortiis, Peter Andersson från Deutsch Nepal, Tomas Pettersson från Ordo Rosarius Equlibrio och Archon Satani, (en annan) Peter Andersson från Raison d’Être, Henrik Björkk från MZ. 412 (men kanske mest känd från EBM-akten Pouppée Fabrikk) m.fl.
Filmer innehåller även intervjuer med Roger Karmaniks äldsta dotter och några av labelns namnkunniga fans. Musikjournalisten Fredrik Strage som, trots sitt stora intresse för alternativ elektronisk musik och trots att han växte upp i Linköping omkring samma tid var helt omedveten om Cold Meat Industry just då, eftersom rörelsen var så underjordisk. Erik Danielsson från Watain och M. från polska Mgla som påvisar hur viktig etiketten även varit för black metal-världen (trots grundarens eget ogillande).
Det är dock de långa och djupa intervjuerna med Roger Karmanik som är filmens verkligt stora behållning. När jag gjorde ett eget reportage om Cold Meat Industry till HYMN inför den trettioårsjubileumsfestival som ägde rum i slutet av 2017 (ett evenemang som Roger själv till en början var mycket tveksam till), ville han inte göra intervjuer. I Soul In Flames öppnar han upp och berättar allt. Och mannen som fäst delar av den mest skräckinjagande elektroniska musik som någonsin gjorts på skiva, framstår benhårt idealistisk i sin DIY-övertygelse och starkt driven av att provocera. Men framför allt oerhört mänsklig.
Det var Roger som ensam hanterade både de kreativa och affärsmässiga delarna av Cold Meat Industry. Han lyssnade igenom ändlösa mängder demotejper, signade band och designade alla albumomslag. Och det var musiken och de kreativa delarna däromkring som han brann förr. Punkaren och industrimänniskan Karmanik intresserade sig inte för sådant som att göra bokslut. Och när banden kom och krävde mer pengar kunde han varken redovisa inkomster eller utgifter.
Allt kulminerade i samband med Rogers privata problem och akterna lämnade en efter en tills etiketten gick i konkurs 2012. Huvudpersonen skolade om sig till trädgårdsmästare och fann räddningen i att landa i ett ”vanligt” liv. Först 2017 var han redo att återuppta kontakten med sina gamla vänner (mycket tack vare övertalning från det hängivna fan som stod bakom jubileumsfestivalen) och därefter starta upp verksamheten på nytt (om än i mindre skala).
Soul In Flames är en imponerande välgjord dokumentär som återger hela händelseförloppet i kronologisk ordning. Narrativet förs framåt av intervjuer och sällan skådade videoklipp från de medverkandes privata arkiv och tidsepokerna markeras med hjälp av stora händelser ur samtiden. Det är en film som borde tilltala såväl redan initierade fans som den som bara är lite nyfiken på det här mycket egendomliga och ljusskygga inslaget i musikhistorien.
Missa inte de kommande visningarna:
Bio Roy, Göteborg – 14 januari
