
I ljuset av den senaste tidens musikhändelser är det omöjligt att inte ställa frågan vad det är med musik och ungdom som är så engagerande. Jag tänker bland annat på Andres Lokkos sardoniska betänkande ”Vakna Mick Jagger! Du är inte 19 längre” om ”rock i livets slutskede” (den genre han uppfann i sin recension av The Rolling Stones senaste skiva Hackney Diamonds) och såklart på Oasis kommande återförening.
Men också på flera av de senaste årens musikdokumentärer som, i enlighet med vad som har kommit att bli gängse praxis, skildrar just det ungdomliga tillståndet; Stranger In My Own Skin om Pete Doherty, Meet Me In The Bathroom om The Strokes och New Yorks musikscen i början av 2000-talet och The Golden Age om Union Carbide Productions är några exempel.
Musikens särskilda förbindelse med ungdomen är ett känt och till viss del gåtfullt fenomen. Det unga bandet som under sin korta och intensiva brinntid ger ut banbrytande, odödliga alster utgör stommen i den klassiskt utpräglade berättelse som vi för det mesta blir utfodrade med. Innan lågan slocknar – under mer eller mindre dramatiska former – lyckas ynglingarna i bandet inte sällan fånga hela sin samtid. Leonard Cohens eller Thåströms monumentala mästerverk (i pensionsåldern!) är undantag som bekräftar regeln.
Det är svårt att förneka att ungdomen i relation till just musiken har någonting överlägset över sig. Få ögonblick kan trots allt mäta sig med när den där vitala, hungriga, självsäkra och oåtkomliga ungdomsenergin – i form av ett rock’n’roll-band – dyker upp som från ingenstans och fullkomligt sopar mattan med vad det nu var som pågick innan. När man omedelbart, redan innan första versen har börjat, förstår: Vi har en ny sheriff i staden. Lite som att möta gud, kanske. Ett hundraprocentigt exempel på det (utöver Oasis vådliga nedslag i musikhistorien 1994) är The Strokes första tv-framträdande med låten ”The Modern Age” i Conan O’Brien, i november 2001. Några sekunder in, när Nikolai Fraiture och Albert Hammond Jr. ansluter, och fullbordar det historiska intro som Nick Valensi och Fabrizio Moretti precis har korkat upp, står det klart att världen från och med nu kommer att behöva dansa efter deras pipa.
Floskeln ”youth is wasted on the young” tycks alltså ur detta perspektiv vara en inverterad sanning. Åtminstone när det kommer till musik. Ungdomen är oklanderligt förvaltad av de unga! Hade de vuxnas klarsyn kring ungdomens förgänglighet på riktigt varit möjlig att förmedla till kidsen, så hade också hela ungdomens värde utplånats. Det är ju precis den bitterljuva aningslöshet inför ungdomens förgänglighet som är det ungdomliga tillståndets bärande bjälke – själva förutsättningen för den iskalla och livsfarliga nonchalans som Julian Casablancas utstrålade i början av 2000-talet, och som milt uttryckt även bröderna Gallagher var behäftade med.
Sommarens poesidebatt gick ut på huruvida litteraturens duvungar har någonting att komma med eller inte. Inom litteraturen tycks alltså värdesystemet i det här avseendet vara upp och nedvänt; ungdomarnas eventuella förmåga att skriva någonting av värde är så långt ifrån självklart att det blir föremål för kulturbjäbb.
Vad man än tycker om relationen mellan ungdom och konst så borde det väl inte vara särskilt kontroversiellt att vuxna människor i regel inte blir så uppeldade av en text från en 20-åring (och tvärtom). Alla åldrar bär sin egen visdom, och varje etapp i en människas liv resonerar bäst med det konstnärliga eller musikaliska uttryck som är relevant för den som befinner sig just där, just då. Hur oåtkomligt och sublimt det ungdomliga tillståndet än må vara så finns det med andra ord bara en väg framåt; att som vår kontemporära hjälte Jonas Lundqvist vara sann, och förädla sin musikaliska gärning med värdighet. Om man nu inte råkar spela i The Rolling Stones, ett band som tycks sväva ovan alla världsliga försök att beskriva hur (musik)världen är beskaffad.
Det är omöjligt att sia om hur Oasis återförening kommer att arta sig. Trots att det ryktas om en ny skiva så är det väldigt lite som talar för att själva bandet kommer att återuppstå, i en aktiv och levande mening. Vi får därför hoppas på att varken fansen eller bröderna bär på några vanföreställningar om vad som ska ske. Vi måste vara överens: Ja, Oasis har gett ut två av den moderna musikhistoriens absolut bästa skivor. Och nej, det är inte 1996.
Om Noel och Liam nöjer sig med att flirta med 90-talet, och vågar framföra låtarna utifrån den plats där de befinner sig idag, så kommer det definitivt (kanske) bli en oförglömlig upplevelse.