Mattias Alkberg summerade tjugo år av norrbottnisk poesi och indiepunk på Babel

Arkivbild på Mattias Alkberg från Plan B 240525 – Foto: Daniel Melin / Rockfoto

Det är både lucia och fredagen den trettonde, så hur firar man det om inte ihop med en häxa från Luleå? Det har gått tjugo år sedan indiefarfar Mattias Alkberg solodebuterade (eller vad man ska kalla det) med Tunaskolan (2004)  och efter vårens mumbletraps-trapats Drake har den föränderliga allkonstnären och renässanstönten för en gångs skull tid för lite hederlig nostalgi. Gamla turnéminnen, gubbgriniga samhällsanalyser och ett dubbelt jubileumsgalej.

När turnén når Babel i Malmö är det lokala Tiny Oceans som inviger kvällen men med Luleåbördiga Alina Björkén (Könsförrädare) i fronten är det ändå hemma för gubben Alkberg. Tillsammans med den påhittiga trummisen Måns Lundstedt (Könsförrädare, Levande Död), den anspråkslöse basisten Oskar Ahlqvists och den hemlighetsfulle gitarristen Yrjö “Sponken” Månstråhle rör hon sig mot de skevaste delarna av nittiotalsindien.

Kantiga gitarrslingor, meckiga trumfigurer och söta melodier i ett helt annat kalkylerat stök än i studio. Svävande och ihåligt med små söta melodier som tittar fram i låtar som “Poor”, “Dest” och tretaktaren “Say The Word”. Ändå kan jag aldrig riktigt landa i det förrän de tar mark i den mer sammanhållet eftertänksamma “Waterfalls”.

Tiny Oceans – Foto: Rick Titrö

Godafton, ni är här för att fira födelsedagskalas” säger Mattias Alkberg när han tar över scenen och bekänner att han har lite svårt att veta hur han egentligen ska förhålla sig till det hela. Ska han vara nostalgisk eller konceptuell? Som femtiofemåring finns det inte så mycket kvar mer än det förflutna, lika bra att bara slänga sina rester i en grop. Han har aldrig varit så mycket för nostalgi men måste ändå medge att även om inget var bättre förr har allt blivit sämre på de tjugo åren sedan Tunaskolan släpptes. Rasismen har normaliserats, marknaden har visat sitt fula tryne och konspirationsteorierna står som spön i backen. Han saknar fast telefoni och det statliga monopolet.

Vid solodebuten hade han redan släppt elva album med Bear Quartet men när Alkberg sadlade om till modersmålet var det som att hela indiepophistorien skrevs om. En slamrigt intensiv punkspark fylld av omedelbara dängor som kriminalaren “Haparanda Here We Come”, den nihilistiska “Fyllskalle” och den förtvivlade kravallvalsen “Med spöken”. Även om det ibland är uppenbart att han inte sjungit somliga sånger på länge är det ett vitalt tjugoårskalas. Det nostalgiska blir aldrig sentimentalt eller smetigt och tillsammans med basisten Henrik Palm (In Solitude, Pig Eyes, Sonic Ritual), gitarristen Johan Törnqvist (Human Waste) och trummisen Anton Alamaa (Raring, Palme Lever, Benmjöl) är sångerna fortfarande lika angelägna som för två decennier sedan.

Mattis kaotiska elgitarrsolon är giftigare än någonsin medan han delar ut välriktade kängor mot privatiseringsiver, segregation och väderkvarnsregeringar. “Släng mina rester i en grop” blir en dansant fanfar, “Haschkollektiv” blir en sjösjuk Göteborgskravallblues, Nils Johansson-scatten “En hotbild” blir en indieskev instrumentalare och “Sundbyberg” för tankarna till den klaustrofobiska rockabilly han kom att göra på Nerverna (2009). Allt medan ångvältsdrypare som “Don Quixote”, “Fyllskalle” och Liket Lever-covern “Levande begravd” kör rakt in i kaklet. Debutplattan rakt upp och ner utan krusiduller ända tills avslutande “Icke-maktens prerogativ” landar i Mattis lika stökiga som episka kaossolo.

Mattias Alkberg – Foto: Rick Titrö

Matti hänger av sig gitarrer, Henrik och Johan byter plats med varandra och från ingenstans blir det plötsligt tioårsjubileum för Södra Sveriges självbetitlade debutalbum (2014). En tvärilsk hardcoremolotov där Matti kokar soppa på lik, kallar moderater för skadedjur, bryter Jimmie Åkesson på mitten och lägger mellanchefer, viktigpettrar och tacofredagar i spypåse. Där brötig dtakt varvas med mer melodisk sådan någonstans i närheten av Sista Skriket.

Alla är sämst” vrålar Matti i låten med samma namn och menar att alla förtjänar att leva lika lite som han själv. Eller mycket om man så vill. En lika grinig som ömsint femtiofemåring som hela sitt liv vägrat att ta ett hederligt jobb. Precis som att han vägrar delta i menlösa kulturdebatter och äta andra människor. Han vrålar från avgrunden i “Heja tacos!”, flirtar med boogien i “Du vet väl om att jag är värdefull”, låter “Häxor lever längre” dra åt det experimentella och när mässande “Mammas lilla gris” landar i ett suggestivt rundgångsmaraton är två jubileum avverkade på lite drygt en timme.

Jag vet att det är borgerligt att stämma” säger Matti när han blir inropad till scenen igen. Tunaskolan och Södra Sverige är två av hans absolut skramligaste skivor. Ren och skär punk. Men det är inte Mattias Alkberg om det stannar vid det. En renässanstönt som alltid är redo att göra upp med sig själv och sin identitet. Punk, pop, visor, elekroniskt, slammer, teater, musikaler, filmer och begravningar. Elva diktsamlingar och 31 album med Bear Quartet, Södra Sverige och i eget namn. Den ena som en reaktion på den andra.

När han efter 24 stänkare intensivt punklarm avslutar med det tio minuter långa och finstämda monumentaleposet “Vi lägger oss igen” är det inte bara självklart, det är också oerhört vackert. Håret reser sig längs mina armar och jag känner hur ögonen börjar vattnas. Så summeras tjugo år av norrbottnisk poesi och indiepunk. Ett rafflande dubbeljubileum.