Little Jinder på Pustervik – imponerande närvaro och nerv

Foto: Johan Hellberg

Klockan 02 på natten inser jag att Little Jinder har rätt om allt.

Det är Lucia och fredagen den trettonde när Little Jinder uppträder på Pustervik i Göteborg. Tre separata händelser som på olika sätt sätter förväntningar för en kväll. Efter en uppvärmning värd namnet av Göteborgsbandet Korsvägen är det strax efter klockan nio dags. När Little Jinder till tonerna av Snövit äntrar scenen görs det stilla och lugnt, men med närvaro och stil.

Jinder uppträdde senast i Göteborg på Way Out West i somras – en konsert som lämnade en del att önska. I en intervju med Per Sinding-Larsen i våras beskrev hon en Aphex Twin-konsert i en mörk Manchesterlokal som “så han ska upplevas”, kanske snarare än ett ljust och ljummet Sommarstockholm. På sätt och vis tror jag att detsamma även gäller för kvällens huvudperson. 

Sömlöst glider bandet, som utöver Jinder består av trummor och synth mellan olika versioner av den svenska pop som hon är bäst på att göra. ”Vem har cigg?” och ”Random Folk” låter bättre än någonsin. Det är en helt fantastisk ljudbild på Pustervik ikväll. Den ständigt arbetande rökmaskinen och motljuset skadar inte heller när Little Jinder känns som mest. Under sommarens konserter hade hon en egen bartender på scen, något som inte kallats in ikväll. Problemet löser sig enkelt när någon i publiken skänker henne en öl. 

Publikmässigt kan det tyckas vara en något svårflirtad skara, som Jinder vid relativt få tillfällen verkligen lyckas väcka. Visst vaknar någon typ av samvaro till liv vid ”fantasi”, ”Super 8” och ”är du galen”. En helt okej, något antiklimatisk version av ”Vita Bergens klockor” gör inget speciellt med rummet. Men vid närmare eftertanke tror jag att publikskenet kan bedra.

Little Jinders musik är högst personlig, som antingen upplevs bäst ensam eller när man samtidigt håller någon mycket kär i handen. Det är då nerven verkligen känns, och visst händer det många gånger ikväll. Samma nerv slår precis lika hårt när jag senare vandrar hem i natten. Eller när jag dagen efter höjer volymen till max för att ”Ni som vet” ska överrösta julmusiken på stan. Little Jinder lyckas skapa denna nerv i så många olika situationer. Det är få förunnat.