Bandet [ingenting] firar 20 år och firar stort med att inleda konserten med en stråkorkester på scen som tillsammans med bandet spelar låten ”Bergochdalbanan”, en stark introduktion som till och med framkallar lite tårar hos mig.
Sen går stråkorkestern av scenen och vi får, förutom två gästspel från sångare, nöja oss med [ingenting] från och med det. Bandet tappar lite momentum i första halvan av konserten, de gör det klassiska konsert-dramaturgiska misstaget att spara alla hitlåtar till slutet.
Även valen av låtar från de nyare albumen förvirrar. Varför väljer man att spela ”Hanna” från #STXLM när ”Förgätmigej” existerar? Om man nu envist ska kolla så djupt in i backspegeln att man nästan uteslutande spelar låtar från 00-talet. Nu är detta visserligen ett 20-årsfirande så det är kanske mer rimligt att det är en nostalgispelning som äger rum. Men styrkan med [ingenting] har ju just varit att de hållit en konsekvent hög lägstanivå.
När sångaren berättar en anekdot i mellansnacket om att de behövde utrymma en lokal på Dramaten under en spelning där för 15 år sen så känner jag ingenting. Det är egentligen en 5/5-anekdot men den berättas taffligt. Det får mig att inse att Christopher Sander som frontman inte har särskilt mycket karisma och att det kanske är därför deras 20-årsfirande äger rum på Stadsgårdsterminalen och inte Berns eller Annexet. För musiken är ju bra!
Den största synden Christopher Sander gör under konserten är dock inte hans dåliga karisma under mellansnacken, utan att han låter publiken sjunga den höga tonen i ”Halleluja!” (som han nailar i det här klippet 2.45 min in)
I annonstexten till spelningen stod det att bandet skulle spela i originaluppsättningen. Det fick mig att felaktigt tro att Sibille Attar skulle gästa under ”Dina händer är fulla av blommor” men hon var aldrig en officiell medlem i bandet, så tji fick jag. That’s on me. Det gör dock ändå att jag lämnar spelningen med lite besvikelse. Den som började så lovande med stråkorkester och gråt.
