När jag träder in på Slaktkyrkan är det som att det lika gärna kunnat vara 1994 när Pain Of Truth manglar ut sin östkustska hardcore till en moshpit röjigare än dom flesta jag sett på senare år.
Nu är det ju så att det är 30 år senare och jag var väl inte jätteförtjust då och är inte heller nu i den här typen av för mig alldeles för musklig hardcore, eller ja till och med bredbent. Det är något rätt bruksmässigt över det, alla sådana här band låter ungefär likadant och det är förutsägbart. Men det är samtidigt energi, det är kul och alla är till synes glada över att vara här. Så om jag bortser ifrån att öronen inte direkt blir utmanade så är det en värdig och rolig uppvärmning innan den riktiga matchen.
High Vis var extremt bra då dom spelade på Hus 7 för snart två år sen, alltså i den mindre lokalen bredvid kvällens konsert. Då hade dom nyligen släppt sin andra skiva Blending med perfekta låtar som ”Trauma Bonds” som vi fick höra under kvällens konsert.
Sedan dess har de vuxit och utvecklats vidare och nya skivan, Guided Tour, innehåller en rad oförglömliga låtar och deras segertåg fortsätter. Seger för att det är en kamp för den goda smaken att ta det bästa ur postpunken, hardcoren, 90-tals-alternativrocken och britrocken som dom blandat till sin egen fantastiska mix.
Sångaren Graham Sayle upprepar med många ’fookin’, på sin breda nordengelska (mer specifikt scouse-dialekt eftersom han kommer från Liverpool-trakten), tacken till den entusiastiska publiken som dykt upp i decembermörkret. Kvintetten bär som i sitt bandnamn, som är kort för varselkläder, arbetarklass-vibben med ja, klass.
Det är musik att vråla med i och sänka öl till medan en pekar finger mot den sjuka världsordning vi lever i, där den vanliga människan ständigt glöms bort i profiten och kostymernas ändlösa kalkyler. Det här är viktig musik och som tur är verkar många förstå det. Få förtjänar den uppmärksamhet dom fått dom senaste åren men High Vis kan aldrig få för mycket av den.
Bandet är supertight eftersom dom befinner sig i slutet av en flera veckor lång turné och dom ser ut att ha lika kul på scenen som publiken som skriker med, crowdsurfar och har sig framme vid scenen. Höjdpunkten kommer för mig i tidigare nämnda ”Trauma Bonds” och jag fick precis som under förra spelningen i huset bredvid, gåshud när Sayle sjunger:
”Buried too many too young, It’s a short life, tears on my Gore-Tex, We’re defective and numb. When the party’s over, it’s over, Where do we run”
Detta till extremt snygga gitarrer och ett nervigt driv som få band får till så här bra.
I refrängen sjungs frasen:
”Are we still lucky to be here?”
Och svaret på den frågan är ja. High Vis är helt klart ett av samtidens bättre band och dom borde vara megastora inom en snar framtid.
