
Ur spillrorna efter att David&The Citizens upplösts, samt en exil i USA, flyttade frontmannen David Fridlund hem till Sverige igen och bildade bandet Ior. På Viva Sounds spelade de på Oceanen på fredagen, samt även ett spårvagnsgig på lördagen. Efter att de kommit av den vagnen mötte jag upp dem för ett samtal.
Vilka är Ior?
– Ior är ett projekt som startades när vi var några som träffades genom gemensamma bekanta hösten 2022, och som helt enkelt bara klickade väldigt snabbt. Så vi började repa ihop senare på hösten där.
Varför just namnet Ior?
– Det är egentligen ett internskämt mellan mig (David) och min flickvän som är lite svårt att förklara, som sedan stannade kvar liksom. Det är väl inte världens bästa bandnamn kanske? Men nu är det svårt att byta.
Det är intressant för jag intervjuade bandet Easy för ett par år sedan och de sa samma. Ett jättedumt namn som de bara tänkte ha ett tag, men sedan när det väl hade fastnat så kunde de inte bli av med det.
– Exakt! Jag tänkte väl i början att det kunde vara lite roligt men nu vet jag inte. Folk i min omgivning har verkligen försökt få mig att byta men det är för sent. Jesper som brukade boka David & The Citizens sa till mig att det bästa som kan hända är väl om Disney stämmer er, då måste ni byta!
Det funkar kanske så länge ni sjunger på svenska? Var det självklart att det skulle vara just på svenska?
– Ja när jag flyttade tillbaka hit började jag skriva låtar på svenska helt plötsligt. Jag har aldrig riktigt kunnat det tidigare, för när man skriver på svenska blir allt så mycket mer betydelsefullt. Men det kom till mig spontant och sedan skrev jag halva skivan på mindre än en vecka. Redan nu väljer vi på runt 23 låtar inför nästa skiva som vi ska börja spela in snart.
Så nästa är redan klar?
– Ja i stort sett. Men det känns fantastiskt kul att skriva på svenska faktiskt. Det blev en helt ny katalog att jobba med. Nu är det nästan tvärtom, att jag inte kan skriva på engelska längre!
Hur skulle ni beskriva musiken? Jag såg er igår och hittade tidiga Kent, men kanske även lite Staffan Hellstrand…
– Kul! Har väl inte riktigt tänkt så, men visst, Kent-vibes finns, men också klassiskt svensk pop. Lite Mauro Scocco. Vi har pratat om det jättemycket, är det pop? Är det indie? Magnus på Adrian tyckte det var powerpop, men jag tycker nog det är svårt att sätta en genrestämpel på. Så som jag skriver låtar blir det väldigt spretigt liksom, så var det redan under Citizens. Jag har svårt att skriva tio låtar i samma vibe, får jag lust att skriva en vals så skriver jag en vals, vill jag göra en distad grej så gör jag det. Det blir kanske väldigt spretigt, men så är det.
Jag minns när David&The Citizens kom runt 2002, och er första skiva. Den var ju fantastisk men jag minns också att folk, främst kritiker, hade ett väldigt komplext förhållande till den, just för att de inte kunde genredefiniera den. Plattan är fantastisk, men samtidigt försvann den lite.
– Jag tror att det var ett stort problem bland många, i synnerhet recensenter. Vi fick ofta epitet ”studentikosa”, vilket jag inte alls tycker att vi var. Visst, det var ju spralligt och sådär, men fortfarande väldigt allvarliga teman. Jag tycker inte att det är så kul att säga att vi är ett shoegazeband eller att ”vi spelar bara såhär”, jag vill lämna det öppet. Jag hoppas nästan att det blir svårt att placera in Ior också.

De nya låtarna ni har färdiga, fortsätter även de i samma stil? Eller är det mer åt shoegaze? Dansband kanske?
– Haha dansband hade varit kul! Men jag tycker att de nya låtarna är mer moll kanske. Skivan vi gjorde i våras var mycket mer euforisk då jag precis brutit upp från ett jättedåligt förhållande och flyttat tillbaka hit och bara kände glädje.
I pressreleasen till den skivan beskriver man den som ”kommen ur ruinerna av ett havererat uppbrott i USA samt ett lika tufft uppbrott med David&The Citizens” – är det en bra beskrivning på den?
– Jag har tänkt mycket på det där. Det är inte så att ”åh vad mitt liv har varit svårt”, men David & The Citizens första låtar skrevs för att min morsa hade tagit livet av sig, så det bandet blev min terapi. När vi splittrades blev jag helt vilsen. Sedan flyttade jag till USA och blev ännu mer vilsen och det var allmänt misär. Att få komma tillbaka hit var som att dansa runt på moln. Jag känner fortfarande varje dag jag vaknar att ”fy fan vad livet är underbart!”. Då har jag ändå gått från 15 år av misär. Jag skriver dagbok och när jag läser mina gamla från den här perioden så avslutas varje år med ”2021 var ett jäkla skitår! Hoppas nästa blir bättre”, sedan kom 2022 som bara blev ännu värre.
– Men sedan gjorde vi återföreningsspelningen med David & The Citizens och så kom jag tillbaka till Göteborg två veckor efter det och allt kändes helt plötsligt bra igen. Så första skivan är ren livsglädje. Men nästa skiva kommer bli mörkare. Inte för att jag mår sämre dock.
”Att få komma tillbaka hit var som att dansa runt på moln”
Ni har precis spelat på en spårvagn! Hur gick det?
– Svinbra! Det var jätteroligt faktiskt.
Hur funkade det med ljud och så?
– Vi hade ett batteri i vilken PA, gitarr- och basförstärkare var kopplade, och allt var nerskalat, men det gick jävligt bra.
Inför Viva Sounds intervjuade jag arrangörerna bakom, och de sa då att de gärna vill ta det till nästa steg. Kanske ha en spelning på Göta älv utöver spårvagn som i år då?
– Ah vad roligt! Det hade varit grymt om vi följer upp spårvagnsspelning med att spela på vattnet nästa år! Men att spela på en spårvagn var verkligen jättemysigt. Det går inte direkt att ha någon attityd, det blir mer som en vardagsgrej.
Avslutningsvis, blir det någon gång nytt med David & The Citizens?
– Det är något oklart i nuläget. Det finns en generell vilja att göra det, och jag har låtarna, men mer än så vet jag inte. Men förhoppningsvis.