Måndagkvällen på Slaktkyrkan inleds med en charmig uppmjukning från australienska Jess Ribeiro, som mellansnackar avspänt om att hon är besviken över att ha missat snön, att det skulle varit mysigt med en brasa mitt i rummet, och med frågor till publiken om bland annat ”den stora bollen” i närheten av Slaktkyrkan (dvs. Avicii Arena).
Inte långt efter är det dags för kvällens huvudnummer King Hannah, bestående av Craig Whittle och Hannah Merrick, som jag och fotograferande Lovisa Beck just träffat i logen för en intervju (se separat artikel).
De öppnar med en cool och suggestiv version av ”Somewhere Near El Paso” från senaste albumet Big Swimmer, som nästan sömlöst flyter över till ”The Mattress”. Min omedelbara reflektion är att det låter bättre än på skiva, trots att jag vet att de ansträngt sig för att få den rätta livekänslan på albumet.
Här framträder de fylligare och med en påtaglig nerv och bandet vilar lite längre på tonerna känns det som. Hannahs röst är både tonsäker och och omfångsrik, med ett oanat bråddjup med tanke på hennes späda figur, vilket de två inledande låtarna samt även fina ”Suddenly, Your Hand” ger utrymme för på ett sätt som sätter prägel på resten av konserten.
På lika fina ”This Wasn’t Intentional” hade det förstås varit trevligt om Sharon van Etten hoppat in på scen för att backa upp sången, som på Big Swimmer-plattan, men Hannah klarar sig bra även utan hennes hjälp.
Ska jag vara helt ärlig tycker jag det senaste albumet var lite ”torr” i produktionen och lite väl Americana laidback för min smak. Låtarna från plattan, som dominerar setlistan, känns här lite mäktigare, mer ”reverbed”, med mer kräm i de snabba låtarna och mer nerv i de långsamma. ”Milk Boy (I Love You)” har en tuff basgång, signerad Conor O´Shea, och Craig ges utrymme för sitt gitarrspel.
Släpper rejält på bromsen gör de i ”New York, Let´s Do Nothing” och ”Go-Kart Kid”, som blottar en stor portion spelglädje, inte minst från Craig som även här får stor plats för gitarrspelet. Som avslutning får vi ”Créme Brulée”, singeldebuten, som fortfarande framstår som en av deras absolut bästa låtar.
Givetvis kommer de tillbaka för ett par extranummer. Först titellåten från senaste albumet och avslutningsvis, givetvis, deras senaste julsingel ”Blue Christmas” som förstås hade varit än mer stämningsfull om snön hade legat kvar över helgen. Men kanske fanns den där brasan mitt i rummet ändå för det är med en varm känsla vi och större delen av den övriga publiken snabbt skyndar hem i duggregnet och förbi den numera famösa Hus 7-pölen mot tunnelbanor och bussar.
