Skapandets slump fascinerar Matti Ollikainen

Foto: Johan Hellberg

Efter trettio år i Göteborg, fjorton album med Franska Trion och två romaner, har skapandeprocessen inte förändrats nämnvärt för Matti Ollikainen. Pianot plinkas på, melodierna och texterna kommer av sig själva just som de alltid gjort.

Tio minuter innan bestämd tid sitter Matti Ollikainen redo med en kopp kaffe på Chapmans torg i Majorna. I närheten ligger Franska trions replokal, om än sparsamt använd. Det behövs oftast inte för gruppen som de senaste åren bland annat synts i På Spåret, på Pustervik, och som förband till Håkan Hellström. Konstellationen bildades i Göteborg under 2000-talets första år.

– 2002 fick vi en fråga om vi ville spela på en fest på Konstepidemin i Göteborg. När de frågade vad vi ville heta sade vi “skriv vad som helst”, och så blev det Franska Trion. Namnet fastnade, och vi kände att det fanns en energi med det, det var något speciellt.

Från början var det alltså bara en slump. Ollikainen återkommer till vad slumpen kommit att betyda för hans liv. Cirka 30 år innan Franska trion bildades på en jazzfest i Göteborg föddes Henrik Mattias Ollikainen i Norrbotten. Närmare bestämt, Ullatti utanför Gällivare. En by som blev av med sin tätortsstämpel 2015, och som i skrivande stund bebos av 120 invånare. Ollikainen beskriver Ullatti som litet och lugnt, men sitt barndomshem som desto livligare.

Han växte upp i ett hem där musik och kreativitet uppmuntrades. En mamma som sjöng sånger, en pappa som spelade munspel och skrev dikter. Två äldre bröder som spelade hårdrock. De första influenserna var för att nämna några, AC/DC, Led Zeppelin och Rainbow.

”Namnet fastnade, och vi kände att det fanns en energi med det, det var något speciellt”

– Jag fick spela keyboard i min storebrors hårdrocksband när jag var tretton år.

Pianot i familjens vardagsrum började Ollikainen spela på tidigare än han kan minnas själv. Långt innan han började utforska andras musik och berättelser, skapade han sina egna varianter, baserade på en helhet han ännu inte förstod. Tangenter kopplades samman och blev melodier som tycktes komma av sig själva.

När Ollikainen blev tonåring hittade han bluesen och jazzen, två genrer som format honom musikaliskt och personligt. Han talar starkt om rytmen i bluesen. Hårdrocken byttes ut mot Chicagobluesen. Howlin’ Wolf och Sonny Boy Williamson. Rytmen tog med all sin kraft tag i honom.

– Den är nummer ett i musiken, och vinner alltid över det harmoniska förloppet. Spelar man rytm kan man ta vilket ackord som helst, det kommer att låta bra. Allt kommer att passa in. Det fascinerar mig än idag.

Vägen till Göteborg kom via Skurups folkhögskola, dit Ollikainen flyttade vid sjutton års ålder, för att läsa musik. Med strävan att kunna leva på musiken var det underförstått att Ullatti inte var något alternativ. Han minns Skurup som en rolig tid i livet, där han för första gången fick spela med andra musiker. Men vidare skulle det. Två år senare steg han av tåget i Göteborg, där han blivit kvar. Ollikainen beskriver 90-talet i Göteborg som bestående av festande och acid jazz (“rätt tråkig musik”), med många spelningar runt om i landet. Likväl var det inifrån kommande drivet att skapa musik då, liksom nu lika starkt.

Låtskrivandet är för Ollikainen en mystisk och undermedveten process, i vilket han saknar möjlighet till att styra. Melodierna och texterna kommer till honom, och liksom bluesens rytm påverkar de honom starkt. Låtar med skämtsam text kan för honom vara spöklika att upptäcka.

– Ibland var processen oerhört stark med låtskrivandet. Jag kunde få kramper efteråt. Ligga och skaka på golvet, för att jag hade avslöjat något för mig själv. Det var så djupa krafter som fått fram dem.

Känslorna som uppstår när slumpen överraskar är svårförklarade, och går inte heller att framkalla. Men det är då Matti Ollikainen är sitt sannaste jag.

– Det går inte att återskapa det, man måste hitta nytt hela tiden. Det är svårt att hitta vägar till det. Det finns inga vägar, man måste bara vänta.

Och det kräver ju tålamod?

– Ja, och det har man ju inte. Men sen kommer det plötsligt i alla fall.

Franska Trions senaste album Nya kulor släpptes i mars i år.