Samma dag som snön hittar till Malmö söker jag värme på Plan B. Ända sedan Lastkaj 14 släppte minialbumet Plan B (2021) har jag velat se dem just där och nu är det dags. Med de två färska plattorna Trallkrucifixet (2024) och Djävulskorset (2024) i bagaget och lokala Vet Hut som öppningsakt.
“Hello motherfuckers, är ni redo för lite hederlig rock’n’roll?” ropar Vet Huts Bräckebördiga sångerska Jenka Sjölander när de sparkar igång kvällen. Det är någon form av släppefest för det två veckor gamla albumet Din rädsla som gör dem till en extra given supportakt på just den här turnén. Lika högoktanigt intensiva punkdängor som alltid, men precis som på Lastkaj 14s Djävulskorset dryper det av tungt vemod, blodisande metalriff, desformerade harmonier, ångest och bitande mörker. Dödspunkgaragetrallrocknroll. Eller blackened trallpunk om man så vill. Inledande “Liemannens dörrterror” doftar nästan rentav powermetal.
Varvat med äldre stänkare som “Att äta eller ätas”, “Med munnen full av hat” och den självbetitlade “Vet Hut” bjuder de på en kavalkad av genomborrande melodier, rykande körer och rasande frenesi. Med Jenka i fronten känns det som om alla känner alla när hon stolt läxar upp mansgrisar, troll och andra översittarjävlar. Tillsammans med gitarristerna Mattias Eriksson och David Elg, basisten Tobias Antonsson och trummisen Kalle Lundström är det ett ihärdigt stök. “Född med hat” är en 48 sekunders intensiv mosh, “Blåsor och sår” vaknar upp i ett brinnande hav av herpes och “Slutet” tillägnas SVTs dokumentärserie om discons historia.
Men så plötsligt blir det något helt annat. Med bara Jenka och Mattias på scen förvandlas “Döda dig” till en ödsligt avskalad ballad. Precis som på förra plattan Så Mycket Vet Hut (2022) där de likt TV-programmet med det snarlika namnet stöpte om sina gamla låtar till oigenkännlighet. Jenka sjunger själen ur kroppen så att det knottrar sig längs mina armar. Ändå är det ingenting mot när livsfarliga Emma Anitchka (The Guilt) på råaste skånska tittar in i den vresigt Slöa Knivar-doftande “Alla nu utom du” och nästan välter scenen. “De kommer aldrig kunna tysta dig” vrålar Jenka i “Slåss för ditt liv” och tystnar för ikväll. För fan, det här är på riktigt!
Till ylande elgitarrer tar Lastkaj 14 över scenen, skakar hand med varandra och sparkar igång med den ångestdrypande “Mörkret” från senaste plattan Trallkrucifixet. Bandet befinner sig längst upp på sin kreativa topp och årets två skivor är några av de mest lekfulla. Vårens brokigt variationsrika minialbum Trallkrucifixet och höstens tungsint förtätade album Djävulskorset. Samtidigt som fjolårets Lastkaj 14-stipendiater Ärkepucko och Bror Duktig släppt splitalbumet Livet suger och årets stipendium tillfallit Golvad Grävling, Röda Naglar och Apkött. Lastkaj 14 både säkrar punkens framtid och leder trallsvenskan.
Mycket av de senaste plattornas lekfullhet beror på att bandets forne multiinstrumentalist Staffan “Saffran” Winroth (Döda Havet, Besvärjelsen) fått fria händer. Utan honom känns det lite som om de mest kör i redan inkörda hjulspår. Fjolårets hardcorekassett Står stött lämnas helt därhän och förutom “Mörkret” är den kvalfyllda Arja Saijonmaa-flirten “Spegeln” den enda låten från Djävulskorset. Och hade inte en låt som ”Plan B” varit självskriven just ikväll? Låtarna från Trallkrucifixet har dock hunnit leta sig in i livesetet. Det sorgsna Electric Lava-samarbetet “Du är inte här”, den patosfyllda “Välja väg”, tangentbordskrigaren “För dig” och den folkiga “Dubbelt så mycket, hälften så bra”. Men mest blir det gamla klassiker som “Becksvart”, “Inte arg” och “Våra dar” och även om allsången står som spön i backen känns det att jag hört det här förut.
Ändå kommer man inte ifrån att Lastkaj 14 är ett av trallpunkens mest tongivande band. Genomarbetad och personligt hållen vemodstrall fylld av arbetarstolthet, eftertanke och brokig kollektivism. Fyra individer med olika bakgrund som drar åt helt olika håll. Ett kollektiv av fyra frontfigurer med helt olika röster.
Den kärve basisten Pierre “Stryparn” Pettersson (Skumdum, Sardo Numspa, Björnkajan), den förtvivlade gitarristen Ammy “Bulten” Olofsson (EPA), den melankoliske gitarristen Markus “Kapten Grå” Johansson Malmström (Celest, Hjärtattack, 1978) och den råbarkade trummisen Olle “Dr Dille” Ferner (Hjärtattack, Afgrund, Enemy Is Us). Brinnande kampglöd i låtar som “Samhället suger!” och “Konsumera mera” och becksvarta ångestgrubbler i låtar som “Blädderfilmer” och “Gråa vardagar”. Stökigt, bråkigt och härjigt för att i nästa stund landa i avskalad eftertänksamhet. Den stilla inledningen av Ulf Stureson-flirten “Overkligheten” kunde platsat på någon av Kapten Grås soloplattor.
Mitt i alltihopa finns också gott om plats för humor. Mellan brandtal och samhällsreflektioner är mellansnacken fyllda av dråpliga anekdoter och plumpa skämt. Om bortgångna fiskar, ökenvandrande gösar och romrensade sikar. Om Sverigeklittor, gallimatias och att internet bara är en fluga. Eller kanske snarare en källa till kunskap och vilsegång. Om det stående Musikhjälpen-erbjudandet att åka hem till folk och laga mat och att de åkt ner till Malmö med badstrand i sinnet. Stryparn utropar ett fyrfaldigt leve för Danmark, önskar han vore smörsångare och stämmer upp i en lägereldsdoftande “Kumbaya”. Och i den obligatoriska finaldängan “Håll höjd” slänger han sig handlöst ut i publiken, mikrofonstativet välter mot trumsetet och när bandet gått av scenen tjuter Kapten Grås gitarrförstärkare i all oändlighet. Längst upp på bottens topp är det ändå självklart att Lastkaj 14 leder trallsvenskan!
Snön knastrar under sulorna när jag vandrar hemåt i mörkret. Samma okontrollerade mörker som präglar såväl Din rädsla som Djävulskorset. Det hade gärna fått sluka upp mig helt. Låt mig förtäras.
