Peggy Lejonhjärta är lite som den svenska indiepopens motsvarighet till Sixto Rodriguez. I början av 2000-talet blev de utsedda till Månadens bästa band i P3 och ett par år senare hyllades debutskivan Viskningar och rop (2004) som ”det bästa sedan Hellströms debut”. De demos som lades ut på Myspace bevisade att Peggy Lejonhjärta inte var en one trick pony, om någon nu hade trott det.
Sedan blev det tyst.
Sångaren Henrik ”Kisa” Nilsson började istället lira bas med Markus Krunegård, Moneybrother och Kajsa Grytt. Gitarristen Johan Persson var i några år ett slags hälsingsk motsvarighet till Little Steven i Lars Winnerbäcks kompband Hovet. Trummisen Torbjörn Nilsson blev inrikespolitisk expert på Expressen och Svenska Dagbladet och fick Stora Journalistpriset tillsammans med sin fru Maggie Strömberg. Basisten Jon-Erik Persson flyttade hem till Delsbo och tog över släktgården.
Den där andra skivan dröjde och dröjde. Debutalbumet blev alltmer svårtillgängligt. Några av låtarna fanns på Youtube, men cd:n var stört omöjlig att lägga vantarna på. 2015 gjorde de en (1) spelning på festivalen Eneby Rock, det pratades om att ”försöka” få ut Viskningar och rop på digitala strömningstjänster men sedan blev det tyst igen.
Det skulle dröja ytterligare nio år innan Peggy Lejonhjärtas första och länge enda skiva kom ut på nätet. På dagen tjugo år efter att den släpptes fanns den äntligen att höra på valfri musikplattform.
Och inte nog med det. De skulle dessutom spela live och släppa den där andra skivan, som tydligen varit färdig i sjutton år.
– Ordet kult blev ju ganska rejält missbrukat under 90-talet, så jag har kanske svårt att relatera till den beskrivningen. Men det faktum att vi bara släppte en skiva och sen gjorde en uppföljare som aldrig kom ut, i kombination med att första skivan inte funnits på Spotify har väl på något sätt blivit vår usp. Folk som kommer fram och vill prata efter spelningar har alltid samma två frågor: 1) Varför finns ni inte på Spotify?, 2) När kommer andra skivan? och eventuellt 3) Vad heter tjejen som sjunger på ”Förlorare”? Så man kan säga att det vi nu gör är att döda vår enda usp och källa till eventuell mytbildning, säger Henrik Nilsson.
Peggy Lejonhjärtas andra album, Om sommaren 06 och följande höst, spelades alltså in redan 2007, men saker rann ut i sanden och materialet blev liggandes. Annat kom emellan.
– Redan vid släppet av första skivan var vi igång med en uppföljare, där tanken var mer elektroniskt. Jag och brorsan lyssnade en del på Ratata och Lustans Lakejer i den där vevan. Det var pop med trummaskin, syntar och gitarrer helt enkelt. Vi hade spelat in säkert halva skivan när jag råkade skriva en jävligt gubbig låt, och då bestämde vi oss för att göra en gubbskiva istället. Jag skulle snart fylla trettio och tyckte väl att man fick göra det då.
Och varför släpptes inte skivan då?
– Vårt gamla skivbolag hann lägga ner innan vi fått klart skivan och då beslutade vi oss för att göra allt själva istället. Vi byggde upp en studio med ihoplånade grejer i en kompis sommarstuga och spelade in billigt. Vi hade fått fonogramstöd som var tänkt att bekosta mix och mastring och tryck av skivor. Men eftersom vi var så långsamma behövde det där stödet förlängas någon gång i halvåret eller så. Någon skulle skriva en rad till konstnärsnämnden, helt enkelt. Och när vi hade hållit på så i två–tre år så lyckades någon glömma att skriva den där raden. Så pengarna brann inne ett par dagar innan skivan skulle mixas. Chrille Roth som skulle mixa var dock otroligt schysst och gjorde det ändå. ”Betala när ni släpper”, liksom. Vi betalde honom häromveckan, sexton år senare …
Henrik fortsätter:
– Pengarna slut i kombination med att jag spelade mer eller mindre konstant med Moneybrother och Markus Krunegård och Johan med Lasse Winnerbäck, samtidigt som Torbjörn och Jon-Erik var färdigpluggade och hade andra karriärer att ta hand om gjorde helt enkelt att vi valde den enkla vägen och började prokrastinera det hela.
De två brödraparen som utgör Peggy Lejonhjärta – Henrik och Torbjörn respektive Johan och Jon-Erik – har under årens lopp haft sporadisk kontakt, men sällan befunnit sig under samma tak.
– Innan bandmötet vi hade vintras för att sparka igång maskineriet igen är det nog bara när någon gift sig eller fyllt jämt som alla vi varit i samma rum samtidigt. Nu låter det kanske som vi varit osams eller så, men faktum är snarare att vi är mycket bättre på att umgås när vi inte spelar. Det är alla fall lugnare och gladare då, menar Henrik.
Förutom ett hemligt uppträdande på musikjournalisten Tom Jerry Bomans femtioårskalas i höstas blir spelningen på Kollektivet Livet i Stockholm den 4 december Peggy Lejonhjärtas första spelning på nästan tio år. Det är egentligen ”mest en ursäkt för att få ha en fest”, menar Henrik. Att de ska stå på scen är något av ett nödvändigt ont för att locka folk.
– Det blir en del gamla dängor förstås. Samtidigt är det ju release för den andra skivan, så lite nya låtar kommer man nog också få höra. Även om dom låtarna också är skitgamla förstås. Sen kommer det dyka upp en del gäster och vi ska försöka sy ihop lite roliga grejer runtomkring. Arbetsbeskrivningen i nuläget är en upphottad version av kommunala musikskolans julbasar. Vi får se vart det landar.
Och framtiden då? Kommer det dröja tio år till innan ni står på scen igen?
– Oj, det har varit så sjukt mycket att göra med de här skivsläppen och den här festen det senaste halvåret. Vad som händer efter den 4 december har åtminstone jag inte hunnit ägna en tanke. Men jag ser inte detta som en nystart, det vi sysslar med är rent krasst cirkelslutning och dödstädning. Våra barn har gnällt på att de inte kan lyssna på oss på Spotify. Nu är den fajten vunnen och vi kan gå vidare i livet.
Henrik Nilsson berättar om Om sommaren 06 och följande höst, låt för låt:
Sida a
Till Lisa, On the Westcoast Waiting
Titeln kopplas till en låt på första skivan, ”Till Lisa, Whenever I May Find Her”. Båda låttitlarna är stulna – från Simon & Garfunkel och Donovan – men minns inte vems som är vems. Tror det är bättre titlar än låtar i deras fall. Vi lät Mattias Glavå, som producerade vår första skiva, mixa om denna i somras och i mejlväxlingen kring det visade det sig att vi kände lite olika inför låten. Min bror tyckte exempelvis att det var meningslöst att ens ge ut den om inte klarinettmelodin i slutet – som borde varit en oboe – var svinhög. Medan jag på femton år hunnit bli så kär i Johans gitarrsolo att jag vägrade fade out som var tanken när vi spelade in. Vilket gör att öppningsspåret på skivan nu avrundas med ett cirka tre minuter långt gitarrsolo. På samma sätt snöade Tobbe in på den enorma betydelsen av kompgitarrens Byrds-rytm i b-delen, medan jag mer funderar på om det är den bästa eller den näst bästa låt jag skrivit.
Backstabber
Under inspelningen av skivan lärde jag känna Markus Krunegård vid någon bardisk i Stockholm. Han berättade att Laakso var på paus och att han höll på att spela in en soloskiva på svenska, och frågade om jag ville vara med. Jag tackade ja och passade samtidigt på att fråga om han ville komma och sjunga en duett på vår andra skiva. Så här i backspegeln är det ju lite märkligt att den här låten som släpps 2024 sjöngs in långt innan någon i Sverige, utom Markus själv möjligen, hade hört ”Jag är en vampyr”.
Hanna utan H
Det här är gubblåten som gjorde att vi slängde en halvfärdig skiva och började om från scratch. Vi lade ut demon på Myspace och då hette den ”Hannah med H”. Några år senare kom det märkligt nog en, tror jag, ganska kass svensk ungdomsfilm med samma namn, så jag kände mig tvungen att ändra titeln. Texten är en framtidsspaning, om något som potentiellt utspelar sig cirka fjorton år framåt i tiden. Ett stulet men likväl ganska snitsigt stilistiskt grepp, som i någon mån faller på målsnöret om man släpper låten nitton år framåt i tiden.
Solitär
Min bror bestämde att vi skulle ha låtar som handlade om andra människor, inte bara songs for the brokenhearted, och gav mig i uppdrag att skriva en låt om några av de så kallade Kisa-original som kunde synas nere på torget med nån Puch Alabama och nån kasse kattmat när vi var små. Det var i regel äldre herrar som bodde i hyfsat spartanska stugor runtom i skogarna dit 1970-talets vurm för bidéer inte nödvändigtvis hade hittat. Samtidigt var de här gubbarna förstås, om man nån gång vågade byta ett ord med dem, alldeles fantastiska människor med ganska fascinerande livshistorier. En typ av människor som kanske inte finns längre. För folk som råkar bo i Kisa och vara över sisådär trettiofem blir detta en sång att minnas dessa färgstarka karaktärer i. Medan det för övriga blir en sång om ensamma människor.
Stengatan
Vi skulle tycka det var skönt om Georg Riedels dödsbo inte hör av sig med någon form av anspråk, vi har ändå inga pengar till det.
Sida b
…och Kaspiska Havet
Var nog länge tänkt som öppningsspår, men blev förpassad hit. Vissa i bandet lyssnade ohälsosamt mycket på The Band på den här tiden, vilket här och var på skivan blev svårt att hålla hemligt. Låten inleds och avslutas med lite fragment av tidiga rep inspelade på bröderna Perssons släktgård i Delsbo. Och låten inleds även, i någon mening, på Delsbostämman.
Sju svåra år
På efterfesten på Kafé Broadway i Norrköping efter Eldkvarns sista spelning – innan de kom på att de lika gärna kunde göra en turné till – blev jag vid bardisken överrumplad av fyra trevliga män som ville diskutera versfoten i ”Sju svåra år”. Tydligen hade en ofärdig version av låten hittat ut på Youtube. Jag kan väldigt lite om versfötter och hade ägnat mer tanke åt att jag inte lyckats hitta rim på alla ställen. Låten handlar om något så ointressant som de dilemman som kan drabba en indieorkester på världsturné utan budget. Pelle Carlberg, som känner till hur det är att vara på sådana turnéer, är med och sjunger i refrängerna och Gustav Bendt levererar saxofon som bara han kan i Sverige. I övrigt framstår det även sexton år senare som en god idé att invändigt gaffatejpa ett piano.
Åkaren Larsson
Återigen ett beställningsjobb åt min bror, som bestämde vad låtarna skulle handla om. Denna gång om en till oss ganska närstående släkting med många strängar på sin lyra, som tyvärr hann gå bort innan någon av oss föddes. Och återigen ett band som lyssnat på The Band. Men här uppsminkat av någon, som skulle kunna vara Mauro Scocco, på tolvsträngad gitarr.
När går sista dansen i Malmö?
Vi försökte redan på första skivan spela rock som Belle and Sebastian spelar rock. Och precis som då misslyckades vi här genom att helt enkelt spela mycket mer rock än Belle and Sebastian gör när de spelar rock. Vilket till viss del går att skylla på att Gustav Bendt spelar magisk rocksax.
Gå nu
En låt som i ofärdigt skick fanns med redan innan bandet bildades. Skrevs färdig mot slutet av inspelningen och testades nog i tusen versioner. Till slut fick vi nog av oss själva och ringde in ett gäng andra musiker som sydde ihop avslutningsspåret.
Om sommaren 06 och följande höst släpps på lp den 4 december och digitalt den 24 december.
