Vemodspunkarna Dödskällan ur tillbaka med resultatet av många sena nätters arbete – den nya skivan Aldrig besegrad, aldrig begravd. HYMNs skribent Lukas Herrmann har träffat två av bandmedlemmarna i deras studio för att tala om den nya skivan och den kommande releasefesten på Plan B (29/11).
På andra sidan järnvägsspåren, i huset längst bort på den mörka innergården, har Malmöbandet Dödskällan sin replokal och studio. Många sena nätter har de tillbringat här för att spela in sin nya skiva Aldrig besegrad, aldrig begravd. Albumet tog tre år att färdigställa och många av låtarna har gått igenom stora förändringar under tiden.
– Det är fördelen med att vi har vår egen studio. Hade vi bokat in oss någon annanstans i tre dagar hade vi varit tvungna att leverera det bästa just under de tre dagarna, men för oss kanske det bästa var för två månader sedan, säger Niklas Sibelius (Varjen) som sjunger och spelar gitarr i bandet.
– Det är både bra och dåligt, skulle jag säga. Det är inte samma press, men när man har oändligt med tid så kan också saker dra ut på tiden väldigt länge, lägger basisten Johan Richter (The Sounds) till.
”Nu känns det som att vi är förknippade med staden, så vi behöver inte understryka det på samma sätt”
Dödskällans självbetitlade debutalbum släpptes 2020 och var förutom det melankoliska och melodiska soundet kännetecknat av en mörk men romantisk bild av Malmö. Med låtar som “Sorgenfri” och “Beijers Park” var det svårt att missa bandets koppling till staden, men på den kommande skivan är referenserna mindre tydliga.
– Jag tror att det kändes mer spännande på den första skivan att ha titlar som refererar direkt till Malmö. Nu känns det som att vi är förknippade med staden, så vi behöver inte understryka det på samma sätt längre.
– Alla låtar är skapade med samma förutsättningar, de är skrivna härifrån med Malmö som kuliss. Sen behöver man inte uttala det på samma sätt som vi gjorde innan, säger Niklas.
Med det nya albumet vill de ta ut svängarna både textmässigt och musikaliskt, berättar de. Den låt som skiljer sig mest från deras första skiva är “Höghusbarn”, som de själva beskriver som en akustisk hymn om utanförskap.
– Tanken med den låten är att fånga känslan av att befinna sig i en miljö där man är innesluten av höga monument. Även om man inte är född och uppvuxen där så kan man sätta sig in i känslan av hur samhället eller platsen formar en och att det är svårt att bryta sig ut, säger Niklas.
– Det är en stor del av samhället som utspelar sig där och vi vill på något sätt fånga det som finns i gränslandet. Inte bara det fna, det ytliga, det vackra – utan vi vill också spegla det som sker i sprickorna och sätta ljus på det.
– Det är det som vi tycker är spännande, både musikaliskt och textmässigt. När allting är tillrättalagt, när allting är fint och alla är glada – det är jättefint, men det finns inget spännande med det. Man måste hitta lite mörker i ljuset och tvärtom, fortsätter han.
Bandets musik rör sig i gränslandet mellan punk och post-punk, i en genre de själva kallar för vemodspunk. De jämförs ofta med Hurula och Västerbron, men där de banden ofta vänder blicken inåt i sina texter blickar Dödskällan istället ut över samhället.
– Jag gillar socialrealism, och konsumerar mycket sån litteratur och flm. Då blir det lätt att man drar sig åt det hållet och skriver texter som anspelar på sånt, säger Niklas.
Som inspiration nämner Niklas bland andra författaren Andrzej Tichý, som ofta skildrar Malmös undre värld i sina romaner, men han är tydlig med att det även här gäller att hitta en balans.
– Ibland vill man bara fånga en känsla eller skriva runt olika teman. Så jag vill inte vara 100 procent samhällskritisk eller socialrealistisk utan man måste hitta något spännande, något ögonblick, något som händer i livet eller en känsla att identifiera sig med.
För det riviga titelspåret “Aldrig besegrad, aldrig begravd” var den tongivande känslan för texten “revansch”, medan musiken tog inspiration från 00-talets England.
– Mellan 2006 och 2009 så fanns det en scen i England som kallades för New Rave, där de ville blanda dansmusik med punk och rock. Nu är ”Aldrig besegrad, aldrig begravd” inte så dansant, men jag hade lyssnat jävligt mycket på band som Klaxons när Niklas kom med embryot till låten.
– Så hela introt med trummorna som bara manglar, och är mer åt four on the floor-hållet, är direkt inspirerade av de veckorna när jag var helt inne i det där, säger Johan.
Förutom de två bandmedlemmarna som sitter i studions kök består bandet av Jesper Heijkenskjöld som spelar gitarr och körar, och nytillskottet Fredrik Blond på trummor. Precis som Johan spelar Fredrik vanligtvis med The Sounds.
– Jag försöker inte återskapa den succén som vi hade med The Sounds, utan det här gör vi för att vi känner att vi måste få uttrycka oss på något sätt. Vi måste få utlopp för någonting vi har inom oss, och vi har hittat varandra genom att vi vill göra ungefär samma sorts musik, säger Johan.
”Jag försöker inte återskapa den succén som vi hade med The Sounds, utan det här gör vi för att vi känner att vi måste få uttrycka oss på något sätt”
– The Sounds är ju kul på sitt sätt, fast det är mer av en karriär helt enkelt. Men det kommer mer folk när The Sounds spelar, lägger han till och skrattar.
På fredag den 22 november släpps Dödskällans andra album och en vecka senare har de releasefest på Plan B. Det blir första gången de testar många av de nya låtarna live.
– Det ska bli väldigt kul. Dels hur det känns att spela dem själv och dels hur publiken uppfattar dem, säger Johan.
– När man släpper en låt lyssnar man i princip aldrig mer på den utan den tillhör andra människor. Men när vi spelar live blir låten vår egendom igen, så det är först då man återupptäcker musiken, fortsätter han.
Vissa låtar växer live för att då kan man tillåta sig att sväva ut lite. Vi är inte så fyrkantiga att vi kör exakt allting precis som det är på skivan, säger Niklas.
’Aldrig besegrad, aldrig begravd’ släpps på fredag 22 november.
