Den 19 september förra året fick jag möjlighet att recensera Dennis Lyxzéns vrickade punkprojekt Vännäs Kasinos debutalbum. Jag gav albumet en sjua i betyg. Lite mer än ett år senare, närmare bestämt den 25:e november, är det dags för uppföljaren att släppas. Albumet är enkelt betitlad II, och likt föregångaren släpps den initialt endast i begränsad vinylupplaga. Det finns knappt någon information eller direkt reklam att hitta den här gången heller. Och likt föregångaren fylls albumet av korta ettriga punklåtar där sången inte självklart axlas av Dennis utan både Sara Almgren och Kajsa Poidnak sjunger flertalet av dem, med Dennis endast på kör – om han sjunger alls.
Inledande låten ”Accelerate” klockar in på endast 1:32 minuter och låten rör sig åt klassiskt groovigt rockhåll som för tankarna åt Lyxzéns gamla garagerockband The (International) Noise Conspiracy. I uppföljande ”Pay To Live” känns den referensen kanske ännu tydligare med de smattrande trummorna och energiska gitarrerna. Det är kanske inte så konstigt då just Sara var medlem i nämnda T(I)NC ihop med Dennis. Mer spännande blir det däremot i spår tre, ”Dead set on grinding us down”. Här hittar jag betydligt fler referenser till ett annat norrländskt rockband – låten skulle kunna varit hämtat från Sahara Hotnights debutalbum C’mon Let’s Pretend från 1999.
Mot mitten av albumets 15 spår tycker jag ändå att man hör en annan, mer melodiös, riktning som här mer för tankarna åt The Strokes. Främst på låten ”Town fool opinion”. Och här tycker jag även att man främst ser utvecklingen från förra släppet. Det råa punkiga kvarstår, men med melodiös inriktning lyckas man här få till en mer komplett ljudbild.
Förra gången ställde jag mig frågan vad man ville ha sagt med just det albumet. Vad var intentionen med hela projektet? Efter att ha plöjt uppföljaren ett antal gånger kan jag inte direkt säga att jag blir något klokare. Den gången kom jag fram till att Dennis & co nog helt enkelt vill umgås som kompisar och lira ösig rockmusik utan krav eller press på annat än att ha kul tillsammans. Jag landar nog där även denna gång. Dock lyckas man med uppföljaren skruva upp alla delar ett snäpp. Bättre låtar, bättre melodier, bättre sång. Och framför allt: bättre refränger! ”Shroedingers Immigrant” med för ovanlighetens skull Dennis ensam på sång ser jag nästan som en framtida singel efter att den medryckande refrängen fastnat en lång tid efter albumet stängts av.
Totalt sett en logisk men för den delen även välkomnande utveckling av supergruppens sound. Uppföljaren är bättre än debuten och man undrar vad nästa steg nu blir.
[Clouds Hill, 25 november]
