DIIV är ett sådant där band som inte släppt ifrån sig en enda halvbra skiva. Från den kraut-influerade drömpopen inspelad i en källare i Brooklyn på debuten Oshin (2012) till årets Frog In Boiling Water, har bandet med Zachary Cole Smith i spetsen mejslat fram fantastisk alternativ gitarrock på över fyra album.
Det ska vara fullsatt ännu en kväll på Slaktkyrkan och det ligger förväntningar i luften som bandet med råge lever upp till. Bandet är kritikerrosat och det med rätta, för det dom gör är att förnya alternativrocken, shoegazen, indierocken eller vad du vill kalla den.
Innan årets efterlängtade album släppte dom låten ”Soul-net” och skapade en lika knasig, rolig som mörk hemsida med samma namn där olika idéer blandades, och där kritiken mot den sena kapitalismen var tydlig.
På en stor skärm bakom trummorna får vi en putslustig introduktion som är lite väl buskis för min smak. En dataröst till en gubbe som berättar om att vi nu kommer få uppleva något i hästväg. Ja vi får höra låten ”Horsehead” i och för sig, men greppet känns lite onödigt. Under konsertens gång får vi, förutom mycket snygga visuals, fler meddelanden mellan låtar som till exempel uppmuntran till att gå och handla merchandise. Det är lite roligt men mest jönsigt.
Kvällens setlist består mestadels av låtar från senaste albumet men till skillnad från alldeles för många band som nästan uteslutande spelar nytt, spelar dom nästan lika många från 2019 års Deciever som kanske är deras starkaste stund. Mest och bäst respons får bandet dock när de tidigt spelar debutens ”Sometime” och någon timme senare avslutar med en explosiv ”Doused”. Att vi har fått uppleva ett av de främsta alternativrockbanden som finns just nu är självklart och att senaste skivan är en av årets bästa är även det lika självklart.
Det kan inte bli lika magiskt som 2015 när jag nästan av en slump såg dom på Baby’s All Right i Brooklyn, där dom debuterade många låtar från vad som skulle komma att bli deras andra album Is The Is Are. Då lät andra skivan som en rejäl utveckling från första skivans mer tvådimensionella sound och låtar som sprudlande ”Loose Ends” satte sig i huvudet, även om skivan som skulle komma mestadels var en mörkare berättelse som ledde fram till resten av skivorna. Och där är bandet nu, vilket är en bra plats musikaliskt även om historierna lever mitt i domedagskänslan som präglar vår samtid.
