Det var 2022 sist, Babel, som för att flirta med språkförbistringen. Nu Brogatan, Bremer/McCoy i Malmös Europa. Under den enorma art deco-inspirerade takrosetten i svarvad wellpapp är stämningen uppsluppen. Tuborg laget runt. På scenen, liten och nära, väntar kontrabas (Jonathan Bremer) och piano, elpiano, synthar, bandeko (Morten McCoy). Turnén ges i samband med senaste albumsläppet, Kosmos (Luaka Bop). Stockholm och Göteborg redan avklarade. Malmö sist i Sverige. Inte minst.
Med Kosmos har Bremer/McCoy sagt sig vilja förmedla en världsbild. Frihet och samhörighet i en orolig tid. Därtill en uttalad tanke om att fånga känslan från liveframträdandena; hela plattan faktiskt inspelad som vore det en liveinspelning, realtidsmanipulation av ljuden med hjälp av bandekot, syntharna, reglagen. Så. Vad väntar man sig. Ett album, framfört. En spelning.
Det blir ingen spelning. Tuborgflaskorna slutar klirra. Tystnaden kompakt under takrosetten. Morten McCoy sätter sig vid pianot, och kosmos tar vid. Stilla först, svällande, hemlighetsfulla leenden på scen. Sedan ett hommage till rötterna (dub, reggae), Brogatan gungar, dova vibrationer i väggarnas träpanel (it’s giving mahogany), och sedan stilla igen. Böljande förs vi genom låtkatalogen, gedigen nu, dryga decenniet stor. ”Mit hjœrte”, ”Højder”. Absolut uppmärksamhet. Fullständig närvaro. På scen, och framför.
Någonstans i mitten, ”Harmoni” från första plattan. Jazz på svenska, viskar någon. Yes, på danska. En oerhört samspelt duo. Länge en fullkomligt trollbunden publik. Det är då det är som bäst. När dragningskraften är stor nog att hålla oss alla svävande. När de fulla gubbarna bakom håller käften inte för att de blir tillsagda, utan för att de vill. När det är basen, och pianot, och vart man än tittar någon som blundar. Samhörighet i en orolig tid.
Mot slutet tappar vi fokus, kosmos är stort men snarlikt, i anteckningsboken skriver jag: lyftet saknas, behövs det? Då slår Jonathan Bremer ett löst E. Väggarna skakar, kroppen också. Inget lyft kanske, men en påminnelse om att det aldrig var poängen.
Mange tak.
