Det börjar närma sig årslistetider. Cassandra Jenkins har med My Light, My Destroyer gjort ett av årets bästa album och hon gjorde årets allra bästa skiva 2021, med magnifika An Overview on Phenomenal Nature. I mitt tycke alltså, årslistor är som bekant väldigt subjektiva. Med det är ändå ett faktum att Jenkins två senaste släpp har hyllats av en unison kritikerkår. Det är alltså med visst självförtroende i bagaget som New York-sångerskan kan ställa sig på Lille Vegas scen denna novemberkväll.
Samma dag som det amerikanska valet ägde rum reste fyrtioåringen över Atlanten och Köpenhamn-stoppet äger rum nästan en vecka in i Europaturnén. Spelningen på Lilla Vega är den tredje på resan som hon delar med Glasgow-baserade Lylo, vilka öppnar kvällen. Det är också tre medlemmar från detta band som kompar Cassandra på turnén.
Trots att Lylo har börjat spela när jag anländer är lokalen bara halvfull, vilket skulle kunna vittna om att Jenkins är större hos kritikerna än hos folket, eller så är måndag ingen bra dag för den danska publiken?
Ingen i Lylo verkar vara gamla nog att ha vuxit upp med åttiotalets pappa-pop, men det är jag och har därmed hört det förut. Sångaren Mitch Flynn sjunger fint och gitarrljudet är sådär Stratocaster-cleant men jag blir inte jätteberörd.
Cassandra Jenkins interludes däremot, berör mig. Det är väldigt sällan sådana snippets är favoriter för mig, men de små stycken där konversationer, monologer, hissmusik, fältinspelningar och diverse andra ljud flätas samman, och som fyller ut både My Light, My Destroyer och An Overview on Phenomenal Nature, gör albumen fullständiga i mitt tycke. Det glädjer mig därför att vi får ta del av en del av dem även live och att hela konserten börjar på precis detta sätt.
Tyvärr tas stämningen ned lite av ett felspel på gitarren av Cassandra, men hon rättar till det ganska snabbt och visar redan då på den charmiga sida som sedan präglar hela spelningen. Lite trevande och med glimten i ögat berättar hon om en dröm hon hade vid sin gubbvila en kvart innan spelningen, om leenden i holländsk kollektivtrafik och om vad djuraffärskedjor heter i olika länder.
Som bäst låter det i spåren från senaste skivan, när Jenkins fokuserar på sång istället för gitarr och får utrymme för mer inlevelse. Ironiskt nog då ett karaktäristiskt drag i hennes sound är de tillbakalutande vokalerna. Speciellt “Only One” och “Aurora, IL” sticker ut i detta sammanhang.
Ett annat glimrande nummer är rockiga “Clams Casino”, där Cassandra axlar elgitarren och de i publiken som saknade dist under Lylos konsert slipper gå hem ledsna.
Lite sämre går det med låtarna där Cassandra pratsjunger, singlar som “Hard Drive” och “Delphinium Blue” kommer inte riktigt till sin rätt i sammanhanget. Kanske hade en större produktion löst detta? Vi får hoppas på det till nästa Europa-sväng, men den här sättningen lyckas tyvärr inte riktigt med att transferera magin från inspelningarna till scenen denna gång.
