Han tittar på klockan och meddelar att han blivit strängt tillsagd att inte börja förrän kvart över. Det är sjutton år sedan Mats Möller släppte senaste albumet Det bästa (2007) men Medley är utsålt sedan länge. Efter nästan ett halvsekel i huvudstaden har pratet gått på bygden: “Han kommer hem!”
Mats Möller lämnade Malmö redan 1981 och var med om att transformera Docent Död till Docenterna på albumen Ge henne allt (1983) och Tid och lust (1984). Efter solodebuten Kärlekens språk (1987) lämnade han rampljuset för operationssalar, anestesiologi och gastrokirurgi. När han nästan två decennier senare återvände med det enastående comebackalbumet Det jag ångrar mest (2006) var tonen delvis en annan. Souldrypande vardagsfilosofiska betraktelser i medelåldern. Ett album och en samlingsplatta senare lades musiken (bortsett från två digitala singlar 2017) åter på hyllan. Lika länge även den här gången.
Det är alltså med förväntan som bygdens son hälsas tillbaka när han återvänder till hemstaden. Med sig har han några vänner från Stockholm. Möller Med Mera kallar de sig. Ulf Berlin (Pud Alone & the Congregation, Nervös, Southern Rascals) med sina smäckra elgitarrlicks, Anders Ribba med sina melodiska basgångar och Melker Forssén med sina medgörliga trummor, ömsom med vispar, ömsom med rods. Och så Mats själv på yviga pianon, bitande elorglar, eggande elpianon och en varm basröst utan minsta tecken på att han bott i Stockholm i halva sitt liv. I senaste albumets titelspår “Världens bästa” river han dessutom plötsligt av ett solskensdoftande visselsolo.
Kanske börjar kvällen något trevande i låtar som “Älska dig väl” och den nästan jazzigt avskalade “Lyckligt slut”. Lite smått flackande sådär. Två decenniers frånvaro från scenen har satt sina spår men det dröjer inte länge innan de känner sig som hemma igen. Två fullmatade set av ärliga reflektioner och finurliga funderingar klädda i innerliga melodier och kirurgiskt utmejslade harmonier. Varvat med roande anekdoter om schablonmässiga bröllopstal på dalmål, dialektala missförstånd och hur han som ung såg det som amatörernas afton att gå ut en lördagskväll som den här.
Låtlistan kretsar främst kring albumen Det jag ångrar mest (2006) och Det bästa (2007). Eldiga souldrypare som “Det jag ångrar mest”, “Varje morgon” och “En underbar dag” möts av innerliga ballader som “Stadshotellet stänger elva” och den suggestiva nattgrubblaren “Jag kan inte sova”. Piggt driv i “Var det du, var det jag?”, avskalad boogie i “Måste sluta tänka på dig” och trulig hoppfullhet i “Inte en sådan människa” som får håret att resa sig längs mina armar.
Men kvällen rymmer också några enstaka återblickar till åttiotalet. Den gamla Docenterna-dängan “Alla helgons dag” med sina ödsligt tunga pianobasriff samt den smäktande tryckaren “Kärlekens språk” i en något mer tidlös framtoning än på den åttiotalistiskt daterade solodebuten. Det är lika många som de ännu outgivna låtarna. Den reserverade “Torra tårar” och den längtansfulla “Håll hårt” som tillsammans med singlarna från 2017 får mig att våga hoppas att ett nytt album är på gång. Den fyndiga soulsprättaren “Vi har aldrig legat med varandra” och den lokalromantiska fotbollsdängan “Kung i Malmö”. Under mottot “Hellre kung i Malmö än på bänken i Madrid” måste det nästanvara ödet att Jeanette “Vante” Rosengren från malmöpodden A du! står bredvid mig.
Att mitt i alltihopa väva in ett knippe covers känns dock mest som ren utfyllnad. Little Feats “Dixie Chicken”, John Lennons “Jealous Guy” och John Hiatts “Riding with the King”. Lite mer befogat är tolkningarna av Peps Perssons Carl Wright-översättning“Hon har nånting” (“She’s Into Something”) och “Om en hund mådde så här” av de gamla kompanjonerna i Wilmer X. Men i så fall hade det varit mer motiverat att hitta tillbaka till den kärnfulla surffalsettstämman i “Har du sett min ängel?”. Eller allra helst bara koncentrera sig på sina egna sånger. Var fanns exempelvis en låt som Docenternas “Bara ett stenkast härifrån” som redan 1984 tydligt pekade ut var Mats Möller skulle befinna sig fyrtio år senare? Varma, souldrypande vardagsbetraktelser om livet i medelåldern.
Det sägs att ingen blir profet i sin egen hemstad men när farbror Möller kommer på besök är det i varje fall ett kärt återbesök. Lika sporadiskt som efterlängtat. Låt oss inte vänta ytterligare två decennier nästa gång. Hellre kung i Malmö än på bänken i Stockholm.
