Innan K.B. Hallen i Köpenhamn brann ner 2011, besöktes den av giganter som The Beatles, Fleetwood Mac och Jimi Hendrix. Nu är den återuppbyggd och agerar åter värd åt världsartister. På scen igår stod det hyllande irländska postpunkbandet Fontaines D.C. HYMSs skribent Lukas Herrmann var på plats.
När den spöklika klockspelsmelodin i “Romance” går igång syns bara bandmedlemmarnas silhuetter bakom det gröna skynket. Grian Chattens sång är till en början skör och trevande, men till låtens avgörande rad “maybe romance is a place for you and me” har han hittat rätt och levererar de sista stavelserna med kraft medan låten crescendererar och skynket faller till marken.
Efter ett återhållsamt framträdande av det engelska förbandet Wunderhorse och en tämligen lång paus är publiken lite sömnig när Fontaines D.C. drar igång hitten “Jackie Down the Line” redan som andra låt. Som av en kalldusch vaknar den snabbt till liv och efter det är moshpiten konstant.
Som vanligt är irländarna klädda i en eklektisk blandning av designerplagg, fotbollströjor och vad som lämnades kvar på förra veckans halloweenfest. Ett moderiktigt och väl sammansatt kaos, omöjligt att återskapa för en vanlig dödlig.
Om romantik är en plats är den i K.B. Hallen en hårdhänt och köttslig sådan. Under de snabba låtarna är det ibland svårt att höra musiken över ljudet av svettiga danska överkroppar som slår mot varandra, men känslan är att det är bra.
Under de lite lugnare och mer melodiösa låtarna är ljudet så gott som perfekt. I “Big Shot” bildar alla instrument en massiv ljudvägg som träffar en som en laserstråle i bröstet och i den skörare “Roman Holiday” får alla instrument sitt eget utrymme i mixen.
På scen flyter bandmedlemmarna sömlöst mellan olika instrument. Den 12-strängade gitarren, som blivit en stor del av soundet på de senaste två albumen, hamnar under konsertens gång nästan i alla medlemmarnas händer.
Chattens röst växer för varje låt och bakgrundssången är för det mesta välstämd. Av de två huvudgitarristerna är det Conor Curley som utstrålar mest stjärnglans. Helt obrytt skickar han både enorma fuzzriff och skimrande melodier över den studsande publiken, och han gör även ett bra jobb som ledsångare under “Sundowner”.
Förutom några enstaka tack och en kort introduktion innan de sista låtarna säger de ingenting under spelningen. Trots detta känns de närvarande och lyckas kommunicera sitt budskap helt utan ord. En okommenterad Palestinaflagga hänger framför en synt och med små fingerrörelser dirigerar Chatten den hoppande publikmassan som om vi vore en brokig orkester.
Efter allsång till den nostalgiska “Favourite” lämnar de scenen. Svartklädda roddare börjar flytta gitarrer, rulla ihop kablar och ställa om syntar, men publiken står beslutsamt kvar. Efter ytterligare några minuter av förväntansfulla en-gång-till-rop börjar folk bli otåliga och osäkra, men till sist kommer bandet tillbaka och river av några fler låtar.
Allra sist spelar de “Starburster” från den senaste plattan. Ett passande och strategiskt avslutningsnummer då det mäktiga suset av en hel publiks koordinerade, kraftiga inandning lämnar lokalen helt tom på luft.
