Amerikanska Kim Gordon är ute på Europaturné och spelade i söndags inför ett fullsatt Slaktkyrkan i Stockholm. Martin Sandström recenserar.
Jag missar början av öppningsakten Zamilska och tänker rätt snabbt att hennes musik känns som musik för ett dansgolv snarare än en konsert på en scen. Experimentell techno och industri kunde en säga, med inslag av noise. Stundtals rått och väldigt energiskt. Men som sagt jag hade hellre hört och sett detta på en klubb mitt i natten, med en piggare publik än på en höstsöndag när publiken som det verkar, försöker vara engagerade men mest verkar vänta på huvudakten. Bra lät det ändå och för mig var det en ny bekantskap.
Kim Gordon, som i år släppte sin andra fantastiska soloskiva The Collective, kliver på prick klockan 21 till en förväntansfullt fullt rum. Det hade varit lätt att falla in i att skriva en hel del om bandet hon kommer ifrån, ett av världens viktigaste band, Sonic Youth, men jag ska försöka att inte göra det alltför mycket. Men kan nämna att samtliga fyra medlemmar har fortsatt skapa spännande musik på sina olika och ibland halvgemensamma håll. Medan Thurston Moore fortsätter med sin Moorska gitarrrock, Lee Ranaldo med sin Ranaldo-typiska, kanske något mer psykedeliska gitarrock, och Steve Shelley med sitt lekfulla trummande, så gör Kim Gordon något mer utmanande och tar in beats och mer noise, och utvecklar sin i Sonic Youth ofta förekommande pratsåg till en form av rappande blandat med minimalistisk sång.
Det är hårt och fragmentariskt och nästan löst utan att tappa fokus på skiva, och så även nu levande på en scen. Hennes band spelar precis så mycket och lite som låtarna kräver och det hörs att de har spelat mycket tillsammans på sistone. Det som alltid slagit mig gällande Kim Gordon förr och nu är att hon får det hon sjunger eller pratar om att låta så angeläget, på allvar i all sin ”arty-het”.
I ”I’m A Man” nästan skanderar hon ’good enough for Nancy, good enough for Nancy’ och det är så självklart vad hon sjunger om och delvis har sjungit om i så många år i Sonic Youth tidigare. Under den drygt timslånga konserten får vi höra snudd på hela senaste albumet, fyra låtar från första soloskivan samt två övriga varav den ena, ”Cigarette”, är bland den mest avskalade under kvällen.
Den ett par år gamla singeln ”Grass Jeans” pumpar på i någon slags punkig och krautrockigt manér och blir den låten som mest visar hur det låter när hon stannar kvar i rocken vilket jag gillar att hon inte gör så mycket. Det avslutande gitarrnoiset får mig att för första gången verkligen tänka på Sonic Youth och det är ett väldigt bra betyg på en konsert med denna legendar vars band jag avgudat i över trettio år.
Kim Gordon är en av de mest lysande anti-rockstjärnorna vi har och jag avslutar med att tipsa om hennes självbiografi, Girl In A Band, som är en av de mest välskrivna och gripande rockbiografierna jag läst, och som så befriande saknar så mycket av det trams en finner i de allra flesta biografier av rockmän. I en bättre värld hade den kunnat vara kurslitteratur på säg högstadiets musiklektioner.
