För lite drygt ett år sedan var Charta 77 ute på en gemensam fyrtioårsjubileumsturné med syskonbandet Köttgrottorna. Den här hösten slår de sig ihop med Ulke från Strebers och Dia Psalma och precis som då beger jag mig till Plan B för att beskåda spektaklet.
Kvällen sparkas igång av det avsevärt färskare Stockholmsbandet Krigsstigen. Det har inte gått mer än ett och ett halvt år sedan de bildades som ett sidoprojekt till Wrong Band och i somras släpptes debutalbumet Samling i särklass. Ändå har hela trallpunkscenen redan tagits med storm av de övertända dängorna med genomträngande gitarrslingor, sömlösa temposkiftningar och envetna schlagermelodier. Strålande livsglädje i “Till min sista dag”, okuvlig kampvilja i “Ta ställning” och rasande frustration i “Tänk om man fick tid att leva också”. “Stopp min kropp” och “Lite sne” är riktiga allsångsbangers men det är det mer betänksamma, Maud Lindström-doftande dejtingdramat “Gilla mig mer” som hittar längst in i hjärtat.
Den stormande sångerskan Jesse “Trollet” Leroy sjunger själen ur kroppen så gallgången pajar när hon sparkar befogat på ärkeknölar, orimliga samhällskrav, riktiga klippor och snubbar vars enda egenskap är att vara snygga i flanell. Stadigt uppbackad av av gitarristerna Anders “Valen” Karlsson och Anton “Pölsa” Damperud (Alpha Pilots, Behind the Lights), trummisen Adrian “Kniven” Lacayo (Slap My Zombie) och vikariebasisten Rasmus Habbe. Bandets ordinarie basist Hanna “Skurt” Armstrong får dock stanna hemma och passa sin och Valens lille bebis. Undrar om ungen blev en basist eller gitarrist.
Till tonerna av Julius Fučiks cirkusmarsch “Gladiatorernas intåg” (1897) kliver världens mest hypade Köpingsband Charta 77 på scenen sminkade som läskiga clowner. Det må vara Alla helgons dag men mest är det en vink till omslaget på senaste albumet Den sista måltiden, bandets argaste skiva sedan G8 (2002). Låtar som “PtSD” och “Kungarna af stan”-diptyken från Grisfesten (1993) doftar hardcore och även om sångaren Per Granberg (Krymplings, Zynthslakt, N.O.S.) hellre hade varit på Kim Gordon-konserten i rummet bredvid har han mer närvaro än någonsin. Allsången står som spön i backen och mellan varven stämmer publiken upp i munter mosh. En aldrig sinande energi som inte svalnar av ens när tempot saktas ner i suggestiva ångestballader som “Det finns dagar” och “En del mornar”.
Tillsammans med gitarrhjälten Janne Olssons (Köttgrottorna, Toby Wass, Hästarna) krämiga slingor, lustigkurren Stefan “Mongo” Enger (Köttgrottorna, Krymplings, Incest Brothers) och trummisen Tommie Fagerbergs (Sir Reg, Pasted) lekfulla pukrullningar är det ett mångsidigt band. Giftigt grungesmuts i “Tiga är guld”, John Lenins-referenser i “Herrarna i sandlådan” och tungt folkgung i “Gå framåt”. I Karin Boye-flirten “Andra platsen” sjunger Mongo några rader ur snapsvisan “Helan går” och i den ihärdiga “Ritning på ett luftslott” ber han publiken att beatboxa. Det som utmärker dagens Charta 77 allra mest är dock all stämsång, det köttiga sångriffet i “Brev från fronten” och den robusta rövarkören i tidölagskängan “Tid-övertid”.
De reflekterar över om Krigsstigen är ett adverb eller ett gatunamn. Pölsa tittar in med sin gitarr i “När världssamvetet tog semester” och Trollet tar över Kerry Bombs (Headlines) rader i den hypnotiska balladen “I en annan värld”. Hon stannar kvar även i den tröstfulla lägereldsballaden “Låt oss landa nu” där hennes själfulla Caroline af Ugglas-ådra står i full blom. Mikael “Ulke” Johansson (Krymplings, Puffror & Pickadoller, Walter Carlssons Sendrag) förstärker på akustisk tolvsträngad gitarr och simsalabim har de förvandlats till nästa akt.
Ulke byter till elgitarr och tar några steg mot mikrofonen för att varva Dia Psalmas folkmetaldoftande vemod med Strebers rasande röj. Granberg tar även han på sig en elgitarr och Charta 77 reformeras till en massiv kompsektion med en trehövdad gitarrvägg och ett sanslöst tryck. Janne dubbar de folkmelankoliska slingorna, Tommies stabila folkpunkbakgrund sitter som handen i handsken och de grandiosa körstämmorna är (i brist på bättre ord) överväldigande. Ljudbilden är varm, ren och snortajt. Ulke har aldrig låtit bättre.
Med undantag för “Öga för öga” som ursprungligen gjordes som akustiskt bonusspår på Dia Psalmas debutalbum Gryningstid (1994) är grunden ändå den samma som brukligt. De inskjutna halv- och tretakterna i det gripande pedofildramat “Hon får…” varvar tungt vemod med blint raseri med en nästan matematisk progressivitet. Det sorgset vilsamma i Dia Psalmas “Luft”, “Emelie” och “Alla älskar dig” möter det aggressivt rasande i Strebers “Betongbarn” och fängelselåten “39 steg” och i Dan Tillberg-flirten “Högervindar” känns den furiösa d-takten i princip lika maskinell som Solbjörns trummaskin. Det här är något helt annat än den ostämda akustiska gitarr Ulke stapplat sig fram med på egen hand de senaste åren.
Det är många band i ett. Charta 77, Dia Psalma och Strebers och när Granberg, Ulke och Mongo avslutar ordinarie set med en gemensam “Dunken” blir det också någon form av Krymplings. En kollektivistiskt lekfull anda som fortsätter ända in i extranumret. Varannan låt Charta 77, varannan låt Dia Psalma eller Strebers. Antinazistuppropet “Ensam kvar” från Peace in Paris-splitten (1987) kläs i en varm marschvirvel och “Balladen om lilla Elsa” som spelats in av både Strebers och Dia Psalma tillägnas Jokkmokks-Jokke men påminner snarare om Iodine Jupiters “Stäm blod”. Hela Krigsstigen dansar in i den tjeckiska barnsagan “Lilla björn och lilla tiger” och i “Tro rätt, tro fel” ser självaste Moder Justitia ner på oss. Det är nära att Mongo mitt i alltihopa stämmer upp i Köttgrottornas Toy Dolls-tolkning “Elifanten Ylva”.
Det är ett minst sagt rafflande punkpartaj. Svett, kaos och skrål! Blodet kokar över av adrenalin och endorfin och jag vill inte att kvällen ska ta slut. Inte på långa vägar. Det går inte att landa nu. Kanske aldrig. Jag ramlar ut i natten så får vi se om vi lever imorgon.
