I samma ögonblick som oktober dör beger jag mig till Medley i Malmö för att hålla värmen. Stolar står uppradade på golvet och Malmös gemytligaste rockklubb har blivit ännu närmre, nästan som ett vardagsrum. På scenen står Toni Holgersson i all anspråkslöshet. “Det här är en sån kväll då man vill presentera människor man tycker om för varandra” säger han och bjuder upp Dan Fägerquist på scenen.
Till dämpat nylonplock och en röst som för tankarna till Collan Staiger och en magnetiserande närvaro trollbinder Björnlundabaserade Dan Fägerquist hela lokalen. Det går i det närmaste att ta på luften. Tidigare har jag bara hört hans Vysotskij-tolkningar från början av seklet. Numera sjunger han sina egna visor, ursprungligen skrivna åt Kråkorkestern. Bildrika och gåtfulla sagor, lika introspektivt grubblande som finurligt pillemariska. Om drakar, sensuella svalor och nakna kejsare. Om den nioåriga flickan som tappat bort sig på perrongen och om den fyraårige pojken som letar efter en regissör till livets teater.
“Om ni förstår hälften av det här förstår ni dubbelt så mycket som jag” säger Dan och fortsätter att berätta om fyrvaktare, eldslukare och nordnorska kulturstipendium. Sökande, målande, dröjande och dubbelbottnat. Innan han kliver av scen vill han dock klargöra en sak. Han dementerar starkt att han skulle vara sångare, svamlare, målare, musiker, poet eller drömmare. Dan Fägerquist är en av alla de som hukar i det kalla och tänder svavelstickor för att en kort stund bli varm.
När Toni Holgersson (Månbröder) kliver på scen tar han med oss på en resa genom decennier och drömmar längs vägen mellan lovande och tragisk. Den lille resandepojken som växte upp bland kåkfarare, cirkusartister och fosterhem, relegerades i sjunde klass, tog sig upp mot månen när åttiotal blev nittiotal och föll ner mot grovsoprum, hisschakt och heroin. Efter tio år helt utanför samhället visade han åter livstecken med comebackalbumet Tecken på liv (2005) och sjöng in några psalmer ihop med Irma Schultz Keller och Lasse Englund. Med trilogin Ibland kallar jag det kärlek (2010), Sentimentalsjukhuset (2012) och Charlie Engstrand-hyllningen Nordic Noir producerade av sonen Dante Kinnunen (Concretes, Röda Stjärnan Sthlm, Noonie Bao) fann han slutligen frid.
“Jag är inte den jag borde vara […] men tack och lov inte heller den jag en gång var” sjunger Toni så det gör ont i hela själen i inledande “Den jag en gång var”. Det manierade tjejtjusarfiltret från nittiotalet har försvunnit i grovsoprum och hisschakt och kvar är det nakna, vindpinade, rossliga berättandet. Uppbackat av en vibratodränkt akustisk gitarr och Sunniva Brynnels (Night Tree, Blue Ejder) drömmande dragspelstoner i ett svart, svävande vemod.
“Ska vi slänga alla piller och se om vi stannar hos varann?” frågar sig Toni i senaste singeln “Så mycket kärlek ska va”. Bland trasiga livsöden och missbruk är värmen, nyfikenheten och drömmarna kvar. Oavsett om han hungrar efter kärlek i “Låt trummorna tala”, sjunger om ensamstående morsor i “Nån att hålla om” sörjer farsan som satt på Hall, alltid var full och dog i cancer i “Hand i hand”. Han berättar innerligt och varmt om hur tvångsstiliserade Eugene som la av med amfetaminet när han träffade schizofrena Reidun genom ett brevinkast. Och om romantiken och det intensivt rogivande som får en att fastna i skiten. När han sjunger om smaken av svindel, räkningen i fickan och desperationen i att inte ha ett öre mer än igår i den socialrealistiska “Efter din himmel” rullar några tårar längs mina kinder.
Och inte är jag den enda som är uppenbart tagen. Trots att Toni sjunger att han är trött som natten blir det extranummer. Först en minnesceremoni för vännen och artistkollegan Jacob Gordin (Bizex-B) och sedan en innerlig tolkning av Kent Anderssons Bob Dylan-översättning “Luffarvisa” (“I pity the poor immigrant”) tillsammans med Dan Fägerquist. Alla tre sjunger varsin rad i sann “We are the World”-anda. Toni, Sunniva och Dan. En praktfull final längs långa vägars grus.
Och ändå är det inte slut. Till stående ovationer ropar publiken in Toni ännu en gång. Det är inget Toni har förutsett. Han frågar efter önskemål. Någon önskar “Brev från en resandeflicka”, en annan Charlie Engstrand-covern “Gul tamburin”. Till slut blir det “Och så går dessa dagar”. En klar och tydlig avskedssång. Nästan renande. Annars hade det kunnat hålla på hela natten.
Inte mig emot. Jag är förvisso överväldigad av den lågmälda intensiteten, de målande berättelserna och de trasiga människoödena. Men det är en överväldigan som det går att andas i. En som bygger på ro, värme och blå andetag. Luften går fortfarande att ta på, noterar jag och försvinner ut i mörkret.
